En svensk förkunnare skriver:
"Kanske är jag gammalmodig, kanske har jag fel, men jag vill ändå dela en reflektion efter att ha hört en del förkunnelse på senare tid. Innehållsmässigt har budskapen varit bra, men något som jag upplever drar ner helhetsintrycket är den enorma mängd av överord och superlativer för allt möjligt, vardagligt och vanligt mellan himmel och jord.
Och så hänvisar han till Paulus:
"Paulus berättar om sig själv om hur återhållsam han var när han förkunnade:
”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.” 1 Kor.2:1-5" (citaten slut)
Jag tänker ännu på vandringen genom havet. På den osynliga ledningen. Hur kändes det där på havets djup? Jag tror nog att det också fanns fruktan. Nog fanns det trötthet och glädjen flödade fram först på andra sidan.
Men där fanns den förtröstan som Guds ord ger när det tas emot i tro.
(Från gårdagens gudstjänst i Larsmo kyrka.) Jag tänkte på hur församlingen saknar kyrkoherde.
Hur skall det bli? Gud vet. Guds folks lott är också att i bön och tro vänta på Herrens svar och förtrösta på hans ledning.
"Tro när det mörknar på färden".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar