Att sätta sitt liv i världen sist

 Johannes 12: 25: 

"Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv."

- Jesus säger att den som hatar sitt liv i den här världen han skall bevara det. Och han skall vinna eget liv.

Den som hatar sitt liv i den här världen han få komma till himlen och får för evigt leva med Gud.

Vad innebär det att hata sitt liv i den här världen? Folkbibeln 2015 använder orden: "Den som sätter sitt liv sist här i världen."

Här är det inte fråga om självförakt, utan om att kämpa mot sådant i livet som står emot Gud.

Samtidigt tror jag att Jesus vill lyfta fram hur det eviga livet skall hållas mycket viktigare än den korta tid som vi lever här på jorden. Alla människor har ju ett evigt liv. Det livet är i himlen hos Gud eller i förtappelsen, i helvetet eller eldsjön, bortvisad från Guds ansikte.

Jag tror att Jesus här vill ge oss perspektiv. Vad väljer vi nu då? Att hata, att sätta sitt eget liv sist här i världen och få vara hos Gud med Jesus och hans vänner i Evigheten.

Eller att leva i synd emot Guds vilja och förlora allt? Må Gud förklara för oss genom sin Ande att det är allvarligt att vara människa. Tiden är kort. Livet är kort, men Evigheten är lång.

Hans Erik Nissen skriver i tidningen "Till Liv". Jag citerar:

"Det finns bibelord som sällan eller aldrig är föremål för predikan. De betraktas närmast som problematiska. På frågan hur de ska förstås ges ofta svar som tar udden av dem.

Så är det t.ex. med Jesu ord om att hata sitt liv. Varför får vi höra så lite om detta? I en tid då egenkärlek och självförverkligande blivit denna världens evangelium kunde det annars vara nog så nödvändigt. Det handlar ju heller inte om något perifert. Att hata sitt liv är en förutsättning för lärjungaskap: ”Om någon kommer till mig och inte hatar… sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge” (Luk. 14:26). Ja, att hata sitt liv är en fråga om ingenting mindre än att förlora eller vinna det eviga livet"