Att vandra med Herren

Det är mäktigt att läsa om Herrens besök hos Abraham och vi märker att denne förstår att han fått höga gäster. "Han bugade sig till jorden och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare."

Abraham hade funnit nåd inför Herren och han gästade i hans tält och löftet om Sonen gavs. Abraham vädjade också för folket i Sodom, där bodde ju också hans brorson.

Herren hade utvalt Abraham för att han skulle befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg. Och vidare för att Herren skulle kunna uppfylla sina löften till Abraham.

Löftena till Abraham var bundna vid Kristus och NT vittnar om att han fick se Kristi dag. 

Jag hörde igår om ett vittnesbörd av en som tillsammans med några vänner besökte sommarmötet. Han förundrades positivt över att man talade så mycket om Nåden.

Guds folk får förundras och glädjas över Nåden. Vi får vandra med Nåden, med Herren Jesus. Nådens Ande får kalla till gemenskap med Gud. Nåden får fostra Herrens folk på vandring hem till Gud.

Abraham fick vandra med Herren en bit mot Sodom. Och man talar om Nåden. Man samtalar om hur det för den ogudaktige finns en tillflyktsort i Nåden. Och Gud vittnar om hur Nådens tid vilar över en ort.

Vi märker att det finns en tid av Nåd och för den rättfärdige är den evig. För den ogudaktige står Nådens dörr öppen, men vi ser och förstår att dörren stängs när kallelsens tid är slut.

Bibeln vittnar om att Abraham aldrig besökte Sodom. Han bad och vädjade för staden vars synd var stor och förskräcklig.

"När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem." 

Abraham återvände hem. Tillsammans med Herren hade han vädjat för orten. Abraham hade fått höra om hur det i Nåden finns rum. Men han förstod att utanför Nåden finns endast död.

"Tidigt nästa morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren och såg ner över Sodom och Gomorra och hela slättlandet. Då såg han rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. 

När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott."

Jag tror att Abrahams glädje över Lots räddning var blandad med tårar. Under eld och svavel låg städernas innevånare begravda. Abraham hade tidigare räddat dem ut dödsgudinnans tjänares (Kedorlaomers) våld.

Men de hade försakat sin nådatid och gick in I den eviga döden..