Jesu vittnens synder

"Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. 

Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. 

Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 

Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss."

Jag har en tid funderat över vad allt det innebär att bekänna sin synd. Jag tror att det tar ett helt liv att inse hur mycket synd som finns i människan. Av naturen ser vi ju bättre andras synder än våra egna.

Men det är nåd att få begråta sin synd. Det är nåd att få inse att här blir vi inte bättre om än vi ofta av hjärtat vill det. 

Johannes skriver att Jesu blod renar oss från all synd. Om vi bekänner våra synder. Jag tror att vi behöver bekänna inför Gud och oss själva att vi är syndare. 

Gud är trofast och förlåter synden och han renar också från orättfärdigheten eller viljan att leva i synd och synda d.v.s. inte leva enligt vad Guds ord i förbund med den Helige Ande uppenbarar.

Guds barn, Guds folk, Kristi vittnen bör ta synden på allvar, den ledde till att Jesus måste dö. Med min synd har jag bidragit till Jesu död, till hans pina och lidande.

Men Guds folk får också sjunga: Fri från synden är Kristi brud. Ja ett Guds barn är för Jesu skull redan fri från synden om än syndfriheten uppnås först bortom graven.

Jesus bär ett Guds barns synder. Han bär synden och felstegen och leder syndaren ända in i himlen.

Nog är han god, frälsaren!!!