I den grekiska grundtexten står det faktiskt att människorna älskade mörkret. Det är samma verb som används strax innan då det talas om Guds kärlek. " Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv."
Nu jämförs människornas kärlek med Guds kärlek och samma verb används. Gud älskade världen, Människorna älskade mörkret. Gud älskar fastän han inte finner något gott i människan.
Vi människor blir bemötta av Guds kärlek. Vad händer. Människan älskar mörkret, alltså Satan. Nog sjunker blicken mot marken. Guds dom är hård, men sann.
Gud vet att jag av min egen natur av hela mitt hjärta älskar den onde. Du är likadan. Därför försöker Gud inte förädla eller förbättra människans fallna natur. Vad hjälper det om Gud försöker göra en människa som av sitt hjärta älskar djävulen litet bättre och vänligare. Människan förblir ändå som djävulens barn och gömmer sig i mörkret och vägrar att komma fram i ljuset.
Därför gör Gud något annat. Han skapar något alldeles nytt, något som älskar Gud och det ljus där han bor. "I mitt kött bor inget gott" Orden både skrämmer och befriar. Orden gör att vi får flytta blicken från oss själva upp till Gud och till Herren Jesus.
"Här blir jag inte bättre i detta syndens land". Vi behöver inte söka glädjeämnen i oss själva utan Jesus får vara vår glädje. Då får vi ro för en kämpande själ.
Om / när du och jag tror att vi kan imponera på Gud har vi gått vilse. Eva trodde att hon gjorde en god gärning då hon tog av den förbjudna frukten. Hon gav också åt sin man och även han åt. De trodde att de skulle bli som Gud. Så hade ju ormen sagt.
Men ljuset kommer utifrån. Från Guds ord. Därifrån kommer också räddningen.
"Den som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som lever i sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar