En gång, en enda gång allena

"En gång, en enda gång allena,
Hon hört »den vite läraren»,
Hon hört om blodet, som kan rena,
Hon hört om Jesus, barnens vän."

Sången om den lilla Sara kom i mitt sinne i morse på väg till skogen och jag lyssnade till den medan jag körde mot Jeussen. "En gång, en enda gång allena." För Sara räckte det, för ordet väckte tro i den lillas hjärta.

Sången är skriven av Lina Sandell. Namnet till flickan är lånat från en kvinna med namnet Sarah och som kom från Afrika till Sverige 1862. Hon dog 1903. Kvinnans livsöde däremot var helt annorlunda än den lilla Saras.

Har vi kvar samma tro på ordet som tidigare generationer av väckelsekristna? Hoppeligen har vi det för varje tillfälle då Guds ord går ut är unikt. Och Gud själv lovat att ordet inte skall gå ut fåfängt.

Hur gick det då med Sara i sången? Hon hade blivit renad från sin synd i Jesu blod. Hon hade av Gud fått nåd att sätta tro till orden som hon hört av läraren.

Den gången fick hon också höra om den nya staden. Hon fick en längtan dit. Hon blir sjuk. Vid hennes sida finns ingen som kan vittna om Jesus. Men Jesus hade fått plats i hennes hjärta. Och Jesus lämnar inte henne.

Hon tänker på de dyra orden. Hon tänker på den nya jorden. I smärtan ser hon fram emot vad som komma skall. Hon ligger på sin sjukbädd i glad förbidan på honom som hon snart skall få möta.

»Där uppe ingen död skall vara»,
Hon sjunger — men alltmera matt,
»Och intet rop och ingen fara
Och ingen gråt och ingen natt.»

Allt svagare ännu blir rösten;
»En gyllne stad» — »en gyllne stad»,
»Och ingen död» — Och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Då ser hon Jesus. Gud är god!