Jag hade nog ropat Barabbas

"Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att kräva att få Barabbas fri och att Jesus skulle dödas. När ståthållaren frågade dem: "Vem av de två vill ni att jag friger åt er?", svarade de: "Barabbas!" Pilatus frågade dem: "Vad ska jag då göra med Jesus som kallas Messias?" Alla svarade: "Korsfäst honom!" Han frågade: "Vad har han då gjort för ont?" Men de skrek ännu högre: "Korsfäst honom!"

Jag hade nog också ropat Barabbas. Om jag inte hade fått del av Guds oförtjänta nåd hade jag stått där i hopen och ropat Korsfäst, korsfäst. Det både svider och befriar att inse det.

Johannes skriver: Inte ens hans bröder trodde på honom. Jesus sade till dem: "Min tid har inte kommit än, men för er är det alltid rätt tid. Världen kan inte hata er, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda."

Jesu halvbröder Jakob och Judas kom troligen till tro på Jesus först efter uppståndelsen. Det verkar som om de tidigare endast ville få jordisk nytta av honom. De sade till Jesus: Man gör inte saker i hemlighet om man vill bli känd. Om du gör sådana gärningar, visa dig då öppet för världen.

Men Jakob och Judas blev av Guds nåd, och av Faderns vilja och genom Jesu verk Jesu lärjungar. Jag tror inte att Jakob och Judas ropade korsfäst korsfäst. De hade nog antagligen medlidande med Jesus. Kanske de var besvikna över att Jesus missade sin chans.

Men de får möta sin uppståndne broder. De får nåden att tro och inse att han gav sitt liv även för deras skull. Då är de redo att följa Jesus.

Jag tror att Jesus har många halvbröder och -systrar idag. De skäms för Jesus. De skäms för Kristi kyrka. De skäms för korsets och lidandets väg. Kyrkan borde vara omtyckt och erkänd i världen. Alla borde få leva ut sina begär och böjelser.

Förblindade av sina egna tankar, av sitt eget förnuft, av felaktig kärlek till sin familj och sina vänner går de bort från Jesus.

Människan är sådan på grund av syndafallet. Jag är likadan. Men då får jag möta den uppståndne. Då jag får se hans sönderstungna sida. Då även jag får se hålet efter spikarna. Då jag får möta Guds oförtjänta nåd finner Gud sitt vilna lamm.

Gud för mig fram till sitt offerlamm, sin egen korsfäste och uppståndne son Jesus Kristus. Och där i Jesu famn får jag leva och tro. Där finner jag en fristad. Gömd och innesluten i Guds ord. Ertappad, dömd och förlåten och frikänd av Guds levande Ord, av Herren Jesus kan jag knäppa mina händer och tacka Honom och även be för Jesu fiender. För då inser jag att jag vandrat, att jag ännu vandrar som en fiende till Kristi kors om Gud skulle släppa sitt grepp om mig. Om han skulle låta mig gå mina egna vägar.

Men funnen av Gud får jag följa den gode Herden. Då fruktar jag inte fastän jag vet att vägen dit upp till det himmelska Kaanan går genom öknar och fiendeland.

"Korset blott, korset blott må förbli min ära tills på andra stranden jag får dig vara nära" Med Jesus och Guds ord i hjärtat, vilande i nåden syns hemstranden så ljuvlig.