En väldig ark på stormigt hav

Gud sände inte Jesus till världen för att döma världen utan till dess frälsning. Gudsmänniskan visste nog redan genom Mose lag att hon var dömd och att räddningen måste komma utifrån.

Därför kan Kristi kyrka ännu i dag liknas vid ett väldigt fartyg som med Jesus vid  rodret tryggt och stadigt seglar genom ett tilltagande oväder mot Evighetens hamn.

Jesus som aldrig sjönk ner i syndens bottenlösa hav förmår som den ende rädda sina bröder och systrar. Då jag är en dålig simmare blir bilden stark för mig.

Som en dålig simmare förstår jag att jag går under då jag med syndasäck på ryggen kämpar i ett vredgat hav. Då är det gott att Guds ords livbojar slängs ut. Ännu bättre är den flytvästen som reningen i Jesu namn och blod ger.

Jesus förmår att gå på ett hav som är vredgat av världens synd och otro. Han förmår att fylla skeppet till sista plats. Han förmår att tryggt styra skeppet in i salighetens hamn.

Den som inte vill stiga på skeppet då Jesus räcker ut handen. Den som förlitande på sin egen förmåga och sitt av synden fördunklade förstånd lämnar skeppet får möta sådana vågor som han inte trodde fanns.

Men på utsatt tid, med full last seglar skeppet med Kristi kyrka en gång in i den goda hamnen. Motvinden förskräcker inte då även vindarna tiger när kaptenen höjer sin röst.

"När mitt skepp i hamnen glider öppnas ljusa hemmets borg, där jag glömmer jordens strider, att min möda, nöd och sorg"