I min barndom talades det mycket i bönehuset om smala vägen och breda vägen. Vad den breda vägen betydde var nog klart. På den vandrade världen. Nog visste man väl också vad den smala vägen var, men litet klurigare var det.
En väg ledde till himmelen och en till fördärvet. På den smala vägen kämpade man mot synden och på den breda vägen levde man i synden.
Egenrättfärdiga fanns också men vilken väg vandrade de på? Men nog var det välsignat att få vandra på den smala vägen för den ledde ju till himmelen.
I dag verkar det finnas endast en väg, den väg som människorna vandrar på. Många talar om Jesus. En del rentav att han försonat världens synder. Det betyder sen att man kan leva så som man vill. Jesus han har varit och farit och gott så.
Huvudregeln är att du får inte döma. En annan "var och en med sitt". Alla ryms med, huvudsaken är att man inte sårar någon. Det viktigaste är att ingen sårar mig, så att jag tryggt får leva i min bubbla.
Om någon sårar mig och ifrågasätter mitt sätt att leva, då är det krig. På den enda vägen som finns, skall alla olika slags egenrättfärdiga samsas.
Jag har funderat litet på två skrivelser av olika unga i ÖT. En använder ord som inte får användas. Den senare upphöjer ännu mera sin egen förträfflighet. Den ene bör stenas (den förste) och den andra bör lovprisas för sin förträfflighet.
En elefant i en porslinsfabrik och en som påminner om farissen i templet. Vad mera kan sägas?
Det finns ännu en väg till himmelen. Samma väg som funnits i 6000 år. Jesus är vägen och på den vägen vandrar man i tro på honom.
Mera om det senare (kanske)..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar