Det börjar vara vår i luften. Nu på morgonen kvittrade himmelens fåglar, medan solen ännu lyste. Jag måste stanna och lyssna till ljudet. Den lilla på bilden kvittrade glatt hela tiden.
Samma ton, samma sång hela tiden. Från ett annat håll kom ett annat ljud. Det lät annorlunda, litet skarpare, men samma ton, samma sång hela tiden.
Medan jag hämtade telefonen för att ta en bild gick tankarna till människans samtal med Gud. Människan är människa och Gud är Gud. Människosonen Herren Jesus är medlaren.
Gud valde att möta sina skapade barn i och genom Herren Jesus. Vi minns rösten som ljöd i lustgården vid kvällsbrisen efter syndafallet." var är du" Gud kallade på Adam.
Synd och Nåd, två motpoler som möts. Varför har så många "stora" gudsman fallit stort genom tidernas lopp? Kanske just därför att de blivit stora och ställt sig över Ordet, Guds ord.
Dialogen har blivit en monolog. Människan vill bli visare än Gud. Hans ord vrids och vänds och allting blir luddigt. Guds kallande röst tystnar. Istället för "var är du" ljuder människans egen röst: Här är jag, här är jag.
"Mitt hjärta ständigt sjunger, det kan ej låta bli, jag längtar att få lära den nya melodi, som en gång med ett mäktigt brus, likt starka böljors svall, till Lammets lov i Faderns hus, förklarad klinga skall."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar