Schmalkaldiska artiklarna

I de schmalkaldiska artiklarna som ingår i den Lutherska kyrkans bekännelseskrifter läser vi i den tredje delen om vigningen och kallelsen:

1] Om biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde vi för kärlekens och endräktens skull, men icke av nödtvång medgiva, att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare, dock utan allt gyckelspel och vidskepelse, som härrör från en okristlig anda och prålsjuka. 

2] Då dessa emellertid varken äro eller vilja vara rätta biskopar utan världsliga herrar och furstar, som varken vilja predika eller undervisa eller döpa eller utdela nattvarden eller fullgöra något verk eller någon uppgift i kyrkan, utan i stället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare.

3] Såsom vi se av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, böra vi därför själva inviga till detta ämbete därtill skickade män. Och detta kunna de påviske varken förbjuda eller förvägra oss ens efter sin egen lag. Ty deras lag säger, att de, som invigts t.o.m. av kättare, icke blott kallas utan verkligen äro invigda. Likaså meddelar den helige Hieronymus om kyrkan i Alexandria, att den till en början styrdes utan biskopar av det lägre prästerskapet."

Under midsommarhelgen har jag läst delar av bekännelsesktifterna. Historien bakom skrifternas uppkomst är intressant. 

I dessa skrifter som nu är snart 500 år gamla finns förtydliganden till vad som ingår i den Augsburska bekännelsen.