Johan, Gustaf och den himmelska släkten

"Han kunde urskilja den främmande rösten från den Gode Herdens, den förstnämnda fick komma från huru nära och kärt håll som hellst"

I boken berättas det om Johan, som var en av trons orubbliga kämpar i Helsingfors. Om honom skrivs det att han aldrig lät sig lockas bort från den barnatro varmed han funnit frid i Frälsarens sår.

Det är en nådegåva att kunna urskilja främmande röster. Främmande röster har alltid funnits. De lockar bort från Jesus. De vill skilja den "fattige syndaren" från sin Frälsare. 

I boken läser jag också om Gustaf. "Han lämnade att vänta på att få se det som han predikat och trott på, att få se sin Frälsare öga mot öka."

I en sjunger vi: "Jag har hört om den snövita dräkten, och om glansen av gyllene kronor. Jag har hört om den himmelska släkten, och en gång, tänk en gång är jag där."

Det är förunderligt att läsa en bok där man finner trons vittnen från både mors och fars sida. Män och kvinnor som vittnat om Jesus. Han som med sitt blod skrivit in namnen i livets bok.

I boken läste jag också ett vittnesbörd av min fars kamrat. Han fick som tioåring känna en föraning om den himmelska ljuvlighet som väntar dem som tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.

Må Guds barns föraningar en gång få bytas i åskadan. Guds folk är ett bedjande folk. Vi får be att ingen blir efter på vägen..