Det var en förunderlig måndagsförmiddag. En dag då man fick tacka Gud och förundras över hans storhet, hans godhet, över hans vägar som inte är våra vägar.
Jag tänkte på hur stort jublet är i himlen, när vi av Guds nåd står där med hela den frälsta skaran. Jag anade en liten försmak av hans allmakt och hans förunderliga ledning.
Vi kan inte till fullo fatta Guds storhet, hans nåd. I bibeln fann jag ett namn på Honom: "Herren Sebaot, Israels Gud". En benämning som profeten Jeremia ofta använder, men som också konung David använder då han tackar Herren.
Även Sefanja får bära fram hans röst: " Därför, så sant jag lever, säger Herren Sebaot, Israels Gud.
Ja han är en levande Gud. Hans nåd är var morgonen ny. Trofast är han..
Men eftermiddagen kom och det himmelska bleknade. Det himmelska vek undan och de jordiska bekymren fyllde dagen.
Så är det här på jorden. Så förblir det tills han kommer: Profeten Jeremia skriver: "Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar