"I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.
I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud." (Hebreerbrevet 11)
I min ungdom talade predikanterna ofta om att vi inte skall slå tältpålarna så stadigt fast här i jordens mull.
Den här tanken möter vi i många kära sånger. Ett Guds barn är på genomresa här på jorden. Hon är en gäst på jorden. Här får hon plöja i jordens mull medan hjärtat är i himlen.
I sången sjunger vi:
"Så glad jag sjunger dagen lång och inga sorger minnes, ty av den nya jordens sång mitt öra ljuvligt hinnes. I kamp och ångest på min stig, i tider dystra, tunga: Den sången ger nytt mod åt mig, säg, skulle jag ej sjunga!
Om än all annan fröjd förgår, mig Jesus glädje bringar. När över jorden mörker rår dock sång i natten klingar. På klippfast grund min frid består, fast stormar böljor slunga. Min Jesu kraft ju allt förmår. Säg, skulle jag ej sjunga!
Jag höjer blicken - solen ler, dess glans vart moln fördrivit. Och vägen som jag för mig ser allt kärare mig blivit. Jag Jesu frid i hjärtat bär, helt fri från tankar tunga. Allt är ju mitt då han det är, säg, skulle jag ej sjunga! (Sions sånger 142)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar