Söndagen den 18. juni.

Söndagen den 18. juni var en annorlunda dag. En dag då himlen var nära. En dag jag kommer att minnas, en bönernas dag.

I bönehuset sjöng man om att det inte är långt till himlen. Man sjöng om att det är så ljust på himlen och vi ser ej natten mer.

Medan ögonen tårades lyssnade jag till sången: " Du ger oss väl i himlen en evig sommarfröjd, då du oss, Herre, tager till dig i himlens höjd. Ditt folk är stoft på jorden, din dag oss bränner här, där hemma inga stormar, ej heller vinter är.

Där klingar andra toner än de som klingat här, då strålande av glädje vi går att sjunga där. Och därför vill vi vandra i nåden som oss bär, då hettan ofta tynger och svåra stunder är.

Jag lyssnade till orden i den sista versen i sången skriven av Väinö Havas:

"Där ser vi Lammet stråla som solens klara sken, då står Guds barnaskara som brud i himmelen. Där finns ej någon dimma som skymmer Kristus mer, nej, där förutan tårar vi honom alltid ser."

Vi fick sjunga för Mona som fyllt 92 år. Sångens ord var så talande: "Lev så säll många år tills i himmelens land du ingår! Lev så säll och må gott tills i himlen ditt namn ropas opp!"

Jag fick träffa far och mor en kort stund. Jag fick möta kära vänner på en parkeringsplats. Jag hörde om sångerna som sjöngs, om Guds omsorg från vaggan till graven, om Faderns famn som är öppen och farkosten som närmar sig hemlandets stränder.

Jag hörde om den sista sången innan natten, om hemmet dit stormens brus ej kan nå. Idag är det en ny sommardag. En ny dag som gryr. En dag som vi lämnar i Guds goda händer. En dag då vi förtröstar på Överläkaren. 

En dag då vi får be, en av de dagar som Gud i sin nåd ger oss. Han är god och trofast Gud. Vi får vara hans barn av nåd..

Syrenen doftade så ljuvligt i kvällsolens sken, när dagen gled mot afton..