"På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden. Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och när jag såg henne blev jag mycket förundrad."(Uppenbarelseboken 17)
I föregående kapitel läste vi: "Gud kom ihåg det stora Babylon och räckte det bägaren med sin stränga vredes vin."
Babylon är modern till skökorna och skändligheterna på jorden. Redan tidigare i Uppenbarelseboken har Babylons fall proklamerats: "Fallet, fallet är det stora Babylon, som har gett alla folk att dricka av sin otukts vredesvin."
Babylon är en bild på allt det gudsfrånvända. Vi läser också om en strid där vilddjuren och jordens kungar strider, men Lammet segrar: "De skall strida mot Lammet, och Lammet skall besegra dem, tillsammans med de kallade, utvalda och troende, eftersom han är herrarnas Herre och konungarnas Konung."
När vi närmar oss slutet av Uppenbarelseboken känner vi liksom hur hoppet ökar. För all ondska och för allt som strider mot Gud finns det ändå en gräns. På en enda timme går Babylon under.
Guds folk får förtrösta på Herren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar