I det fyrtionde året (troligen år 1407 före Kristus) efter uttåget ur Egypten kommer Israels barn på våren, vid påsktiden in i öknen Sin (Norra Negevöknen strax söder om Kaanans land). Man är nu både tidsmässigt och geografiskt mycket nära det utlovade landet.
Moses syster Mirjam dör där i Kadesh, den vattenrika oasen där Israels barn hade en av sina lägerplatser under vandringen till Kaanan. Mirjams syster prästen Aron dör fyra månader senare i Mosera invid berget Hor.
Mose dör på berget Nebo vid 120 års ålder troligen år 1406 före Kristus. Nog hände det mycket under det sista året innan Israels barn ledda av Josua tågade in i Kaanans land.
Mose slår på klippan när han fått befallning att tala till den. Det kommer giftiga ormar i lägret och Mose upphöjer Kopparormen. Bileam, den hedniske profeten som talar Guds ord men förleder folket till otukt träder fram. Israels barn börjar begå otukt med Moabs döttrar.
Allt medan målet är så nära och det utlovade hemlandets stränder syns. Mose fick se in i det och de utvalda nådde slutligen fram.
Nog har det också skett ett enormt avfall bland kristna under några korta år. Men Gud är trofast och löftena står fasta. Den som håller ut intill änden skall bli frälst.
Finns det något värre som kan hända en människa än att falla när målet är så nära. Vad vinner den människan som säljer sin själ i olydnad för att "njuta" av orättfärdighet några korta dagar.
Aposteln Paulus lyfter fram dessa saker till varning för Guds barn som har tidens slut inför sig. Det är intressant och nyttigt att någon gång läsa Moseböckerna. Inte mindes jag att så mycket tragiskt hände just innan löftena gick i uppfyllelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar