Jag förundras ofta över den insikt som Gud gett sångförfattarna. Guds Ande har låtit dem se in i himmelens klarhet.
Ur det frälsta människohjärtat har lovsången stigit upp till Guds tron.
"När Kerubim i sången stämmer in"
Tänk dessa keruber, Guds tjänsteandar, som ofta får utföra Guds vredesdomar. En gång är deras tjänst slut, då när den frälsta skaran tågar in i det nya Jerusalem.
Då finns inget mer, som kan hota Guds folk.
En gång fick en av dessa keruber, en av de sju änglarna med Guds vredesskålar, de sju sista plågorna, visa aposteln Johannes det nya Jerusalem.
En gång får han se Guds barn gå in i staden. Då får även han stämma in i sången.
Då ljuder lovsången ljuvligt i himlarymden. Då fäller inte Keruben mera tårar, Guds barn är hemma.
De som tagit emot frälsningen finns för evigt innanför Stadens murar. Utanför murarna finns inte heller något som hotar Guds folk.
Enligt legenden fick dessa keruber fälla tårar, då Faraos här drunknade i röda havet. De såg de egyptiska barnen som blev faderlösa, blott för Faraos ondskas skull.
På den andra stranden sjöng Israels barn Moses sång. Keruberna kände sorg över de som gick och går förlorade.
Då, när keruben stämmer in i sången, Moses och Lammets sång är det gott. Enbart Halleluja ljuder i himlarymden, ett sjufaldigt Halleluja!
"Ej dödlig tunga kan uttolka här hur härligt harpan min skall klinga där när keruber i kören stämmer in, liksom av guld då ljuder harpan min"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar