Att ta vara på tiden

"Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. 

Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. 

Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.

Så ska du tala, förmana och tillrättavisa med allt eftertryck. Låt ingen se ner på dig." (Brevet till Titus, kapitel 2)

Guds ord framställer Guds vilja: Att Guds folk tar vara på tiden, den tid som nu är så att vi lever gudfruktigt.

Nog är det utmanande att leva efter Guds vilja och söka efter och verka i enlighet med Guds vilja i den tid som nu är. Jag vill påstå att vi inte kan det.

Ja, människan kan inte det. Men nåden kan fostra och nåden kan väcka. Nåden griper tag i det som vi inte förmår, men som Gud kan.

Vi kan inte skapa väckelse, men Gud kan.

Vi kan inte skapa frid, men Guds ord kan.

Vi kan inte leva gudfruktigt i egen kraft, men av Guds kraft då Anden får strida för oss.

Korset har en skugga. I psalmen ber vi om en vilja att vandra i korsets skugga. Ber vi av hjärtat eller söker vi i bönen Guds vilja? 

Gud vet. Och att han vet är vårt hopp. Hans vilja är god, om än det är korsets väg..

Människans tid - Evigheten

"Slutet på allting är nära. Var därför kloka och nyktra så att ni kan be. Framför allt ska ni visa uthållig kärlek till varandra, för kärleken överskyler många synder.

Var gästfria mot varandra utan att klaga.

Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. 

Om någon talar ska han tala i enlighet med Guds ord. 

Om någon tjänar ska han tjäna med den kraft som Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. 

Hans är äran och makten i evigheters evighet. Amen."

(Första Petrusbrevet 4)

Dagens tillfälle att stanna upp inför ordet blev nu efter arbetsdagens slut. Samtidigt nås jag av budet att Herrens tjänarinna Mona flyttat hem till det himmelska hemmet.

Hennes arbetsdag blev lång. Gud lät henne tjäna, bli ett redskap i sin hand då hans ord skulle stadfästas bland det ingermanländska folket. 

Idag kan vi läsa om hur man nu i öst vill rikta sina kärnvapenmissiler mot Finland.

Tiden att verka, den behagliga tiden är ofta kort. Ordet vittnar ändå om att idag är en behaglig tid. Idag är frälsningens dag.

Guds vilja är inte att vi skall lamslås av rykten om krig, av att ondskans hantlangare vill utplåna vårt land från världskartan.

Men visst lever vi i mycket allvarliga tider. Men, ändå tider som är i Guds hand.

Gud är god! Stor är hans trofasthet.

Hemmet

Ibland kan några ord från en predikan ge så mycket. Jag hörde i en av gårdagens predikningar om en väg som leder hem. Naturligtvis talade predikanten om Jesusvägen, att den leder hem, till ett gott hem hos Gud.

Jag blev påmind om att Jesusvägen leder hem. Vi sjunger ofta om hemmet, men ändå glömmer vi så lätt hemmet i den turbulenta tid vi lever i. Vi gömmer att som kristna är vi på väg hem och att Jesus gick före.

Ändå är Jesus vägen till hemmet fast han redan är hemma. I mina tankar kommer orden från Johannes 14: "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni."

Guds vilja är att vi skall komma hem. Där har han berett oss en plats. Han har gett oss Jesus som är Vägen hem.

"Hemåt bär det, hur väl, genom vågornas brus, genom lidande, sorger och nöd, över höjder och djup, genom mörker och ljus, hemåt bär det i liv och i död!"

En sund och tålmodig väntan

"Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat." (Hebreerbrevet 6:15)

Tron innehåller en längtan, en väntan på Guds tid för olika händelser. Trons fader Abraham väntade tåligt. Han visste att Guds löfte står fast. Guds löften kan inte svika.

Hebreerbrevets författare vädjar till Guds barn att vänta ända till slutet: "Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet." (6:11-12)

Brevförfattaren uppmanar vi som har sökt vår tillflykt till Herren att hålla fast vid det hopp vi har framför oss.

Hoppet är inte tron, men hoppet hör till tron. I det kristna livet hör hopp och tålamod ihop. Vi litar på att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

Vi kristna har en uppgift så länge vi är här. Evangeliet skall ännu gå ut. Vi väntar tålamodigt på att den av Gud utvalda skaran skall bli fulltalig.

Gud har också gett människosläktet en uppgift som vi finner redan i paradiset i bibelns första kapitel: "Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er."

Denna samma uppmaning ges också efter syndafloden till Noa och hans söner: "Men var fruktsamma och föröka er. Väx till på jorden och föröka er på den."

Guds vilja är att det ända till den sista dagen skall födas barn bland Guds folk. Guds folk skall leva ut det liv som människan är kallad till. Släkten skall följa släktens gång tills tiden tar slut.

Så kommer den nya himlen och den jorden att befolkas av människor som fick födas hit till jorden och här vandra i tro och förtröstan på Herren Jesus..

Nog har vi en kärleksfull, god och väldig Gud som vi alltid får förtrösta på.

(Barn och unga på Jerusalems gator i oktober 2022. Skall dessa i tro få se sin Frälsare komma på Himmelens skyar?)

Marana tha - Vår Herre kom!

"Denna hälsning skriver jag, Paulus, med egen hand. Om någon inte har Herren kär, skall han vara under förbannelse. Marana tha. Herren Jesu nåd vare med er. Min kärlek vare med er alla i Kristus Jesus.

(första Korinterbrevet 1:16-22)

Marana tha är ett arameiskt bönerop som betyder: "Vår Herre, kom!"

Med samma bönerop avslutas också hela bibeln: "Han som betygar detta säger: "Ja, jag kommer snart." Amen, kom Herre Jesus! Herren Jesu nåd vare med alla."

De första kristna använde detta bönerop. Vi märker att Paulus använde det och aposteln Johannes. Den Helige Ande såg till att böneropet "kom Herre Jesus" skulle avsluta bibeln.

De första kristna trodde och förtröstade på Jesus. De hoppades på hans snara återkomst. Vi åter lever i den tiden då brudgummen dröjde och församlingen somnade. Vi har alla mer eller mindre förlorat den förtröstan på Jesus som också innehåller en glad och positiv väntan på Jesu återkomst.

Jesus förutsade att det skulle gå så här, att vi skulle somna. Men i liknelsen om de 10 jungfrurna lyfter han fram ropet i natten som väcker: "Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom!"

Jesus använder också en annan bild för att lyfta fram nödvändigheten av att hans församling vaknar och återfår den första tron. Den finner vi i Lukas 21: "Människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens makter ska skakas. Då ska man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig."

Jag är övertygad om att Guds vilja är att vi idag rätar på oss och lyfter våra huvuden. Guds folks befrielse närmar sig.

När vi vet att befrielsen närmar sig kan vi leva det kristna liv vi är kallade till. Då är dagen dyrbar. Då vaknar vi och gör i ordning våra lampor.

Då fylls vi av ett himmelskt hopp och en förväntansfull glädje som hör till den kristna tron.

 

Brudgummen kommer!

"Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. 

De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. 

Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. 

Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! 

Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer." (Matteus 25)

Innan kampen i Getsemane berättar Jesus om hur den kristna församlingen skall var vid tidens slut. Alla skall bli sömniga. Alla somnade likt lärjungarna i Getsemane.

Alla hade varit rena. De hade varit likt jungfrur och de hade gått ut för att möta brudgummen. De hade fått en inbjudan till bröllopet och svarat ja till kallelsen.

De hade tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Brudgummen hade kallat dem. Han hade också givit dem bröllopskläder. De hade alla fått känna glädjen över att vara frälst utav nåd.

Men av någon anledning glömde fem av dem att fylla på lampolja i sina kärl. De bar alla det kristna namnet. De hade en tro och en bekännelse då de gick ut för att möta brudgummen.

Oljan är en bild av den Helige Ande. Alla tio hade haft den Helige Ande. Aposteln skriver i brevet till korinterna: "Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni."

I Efesierbrevet kapitel 1: 11-14 läser vi: " I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära. 

I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas."

Som kristna har vi vårt hopp i Kristus Jesus. Jag tänker enkelt att då vi håller fast vid Jesus, vid tron på Jesus har vi också oljan. 

De första kristna höll fast vid bönen, brödsbrytelsen, bibeln och brödragemenskapen. I alla dessa möter vi Jesus. Han får mera rum i vårt hjärta och vi går inte då heller bort från Jesus i egenrättfärdighet eller i ett liv i synd och laster.

Jesus, han är vägen den enda som går till nya Jerusalems stad. På den här Jesusvägen får vi vandra.

Då får vi också glädjas när ropet en gång ljuder: "Se Brudgummen kommer! Då går vi med Jesu in till bröllopsfesten. Då börjar festen..

Stig upp, låt oss gå

"När han kom tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, sade han till Petrus: "Kunde ni då inte vaka en kort stund med mig?

Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt." 

Sedan gick han bort för andra gången och bad: "Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja." 

Han kom tillbaka och fann ännu en gång att de sov, så tunga av sömn var deras ögon.

Då lämnade han dem och gick åter bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan gick han till lärjungarna och sade till dem: "Ni sover nu och vilar er. Se, stunden har kommit, då Människosonen skall överlämnas i syndares händer. 

Stig upp, låt oss gå. Se, han som förråder mig är nu här." (Matteus 26)

Jesus kämpar den tunga kampen i Getsemane. Världens synder vilar på hans axlar. Jesus vet att han måste bära dem till Golgata.

De sista tunga stegen med allt vad det innebar återstod. Lärjungarna förmådde inte vaka med Jesus. De vaknade vid Jesu ord, men somnade strax när han gick tillbaka till örtagården.

Anden är villig, men köttet är svagt. Jesus uppmanar oss att be. Att hålla oss vakna och be, så att vi inte kommer i frestelse.

Gud frestar ingen, men synden bor i oss. Och synden leder till död om den får bli fullmogen.

(Kyrkan i Getsemane)