Tessalonikerbreven

"Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande." (Kapitel 4:7-8)

I Tessalonike hade man fått bli Herrens efterföljare. Mitt under svåra lidanden hade man tagit emot ordet med den glädje som den helige Ande ger. 

Man hade omvänt sig till Gud, bort från avgudarna. Det gamla livet var borta. Nu tjänade man den levande och sanne Guden. Man väntade på hans Son Jesus från himlen. Man vusste att Gud har uppväckt Jesus från de döda. Och Jesus hade frälst dem från den kommande vredesdomen.

Men nu måste aposteln ändå lyfta fram hur Gud hade kallat till ett liv i helgelse. Ett liv i orenhet ät inte det som Hud ämnat för sina barn.

I kapitel 4 skriver nu Paulus: "För övrigt, bröder, ni har lärt av oss hur ni skall leva för att behaga Gud, och det är ju så ni lever. Nu ber och uppmanar vi er i Herren Jesus att låta ert liv ännu mer överflöda i detta. Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren. Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni avhåller er från otukt."

Nu ber vi er i Herren Jesus att låta ert liv ännu mera överflöda i detta. Vi förstår att det i en kristens liv pågår en ständig kamp mot synden som bryter ner och förstör.

Guds barn i Tessalonike får en uppmaning i Herren Jesus. Och vi vet att där i Jesus Kristus finns det ingen fördömelse.

Ett liv nära Jesus är ett liv bort från synden. Ett liv som behagar Gud som hatar synden..