"Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom! Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor."
Litet oväntat fick jag igår morse lyssna till en morgonandakt runt Jesu liknelse om de tio jungfrurna. Den var något år gammal men budskapet var inte föråldrat.
Om jag minns rätt så sades det så att behållaren för olja i de lampor som användes på den tiden var så liten att man inte kunde ha dem brinnande hela tiden.
Men när jubelropet ljöd i natten fick man tända lampan. Då räckte oljan för de sista stegen till huset där bröllopsfesten hålls.
Oljan är den helige Ande och den ges där Guds ord som vittnar om Jesus hålls fram. Som jag nämnde var andakten något år gammal. På den tiden var det ännu möjligt att ofta fysiskt samlas till Gudstjänst och nattvard.
Nu råder på ett helt annat sätt ett mörker som jag tror att andaktshållaren inte kunde tänka sig då andakten bandades.
Men finns då ännu olja i beredskap? Gud ger nog olja åt den som i tro vänder sig till honom och ber om kraft att orka ända fram, om nåd att ända till slutet få se vägen fram till festen i Guds rike.
Det finns kraft i Guds ord och löften. Jag tror att vi nu nog kan tända lamporna och förlita oss på att oljan inte tar slut.
Med den osynlige vid sidan, med handen i frälsarens hand får vi fortsätta framåt.
En dag blir natten ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar