Långt bortom tidens strand

På söndagskvällen lyssnade jag till en sång där orden ljuder: "mitt hem i himlen är, långt bortom tidens strand uti Emmanuels land"

"Jag ser dess sköna stränder vid livets klara flod". Jag vet inte om det är så bra att dagdrömma. Vi har ju inte någon täckning för det som vi kan kalla dagdrömmar, men det kan glädje under svåra tider.

Men att sjunga om Jesus och hans land är inte att dagdrömma. Det är att se framåt mot något som är verkligare än att vi ikväll åter går till vila.

Det kristna hoppet vilar på Guds ord, på hans löften som står fasta medan allting här i tiden är förgängligt.

"Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek."

Till romarna skriver Paulus: "Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft."

Mitt hem i himlen är, det är ljuvliga och trosvissa ord som aldrig slår fel då vi håller fast vid Jesus. Då vi lyssnar till Honom.