Skapelsen väntar och längtar

Igår hade jag möjlighet att ta en kort paus vid ett litet träsk och beundra skapelsens skönhet. En skapelse som vittnar om en god Gud som ingenting är omöjligt för.

På träsket seglade ett svanpar mäktigt och majästetiskt. Mindre sjöfåglar "väsnades" längre bort. Men i skapelsen finns ändå en rädsla. Svanparet var inte riktigt övertygat om mina goda avsikter.

När Gud gjorde ett förbund med Noa och hans efterkommande märker vi en ordning som Gud satt i skapelsen. Människorna uppmanades att vara fruktsamma och uppfylla jorden. Gud fortsatte: Fruktan och skräck för er skall komma över alla djur på jorden, över alla fåglar under himlen.

När jag vid träskets kant försiktigt närmar mig svanparet får jag konstatera att det som Gud sagt ännu gäller.

Paulus skriver att själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Svanparet däremot litade nog inte riktigt på det Guds barn som rörde sig längs vasskanten.

Paulus vittnar om att skapelsen blivit lagd under förgängelsen, dock inte av fri vilja utan genom Guds vilja. Gud lade alltså skapelsen under förgängelsen. Människans syndafall hade konsekvenser för skapelsen.

Skapelsens hopp är förbundet med att Guds barn uppenbaras. Inte med att någon smyger vid vasskanten utan med något mycket större.