Det är alltid vemodigt att ta del av en människas avskedsord. En Kristi tjänare bär ändå på och blir själv buren av det kristna hoppet. Ett hopp som är förankrat i Gud och i sonen Jesus, vår Herre. Hoppet som står fast och som är en verklighet på grund av Jesu seger över döden.
Paulus tar fasta på det som består för evigt, då han förbereder sig för den martyrdöd som väntar honom. Paulus är inte heller bitter. Som apostel har han med Guds kraft uppväckt döda och botat sjuka då Gud sett det för gott att ingripa övernaturligt för att befästa evangeliet.
Även för Paulus som varit ett mäktigt redskap i Herrens hand finns det ändå endast en sak att gripa tag i inför mötet med den siste fienden.
Tron, han har bevarat tron, som han fick som en gåva efter mötet med den uppståndne och förhärligade frälsaren.
Otrons täckelse föll som fjäll fråns hans ögon efter mötet med Ananias. Han fick både sin naturliga syn och en andlig klarsyn. "Han reste sig och blev döpt. Sedan åt han och fick nya krafter"
Paulus fick nåden att se att det goda liv han hade levt inte räckte till när han skall möta den rättfärdiga domaren. Det är en oerhörd nåd, ja nåd utöver nåd att ögonen öppnas och människan ser att hon är en syndare och i behov av frälsaren Jesus.
Endast Jesus förmår giva rättfärdighetens segerkrans, det eviga livet och kroppens uppståndelse till den eviga glädjen och fröjden i en annan värld.
Hur kunde vi ännu frimodigare predika om Jesus? Endast i honom har människan ett saligt hopp inför evigheten.
Den som hoppas och tror på Jesus kommer aldrig på skam. En människas livsdagar här på jorden vilar i Guds händer.
Varje ny dag i tro på Jesus är en sällsam gåva..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar