Bikttvång eller syndernas förlåtelse genom tron på Jesus

Rubriken är kanske något märklig men ändå relevant. Kanske också utmanande.

Luther stred mot det katolska bikttvånget, men värdesatte bikten.

Bikt är det att en människa får tala ut om sina svårigheter och bekänna sina synder inför en kristen broder eller syster. Hon får personligen höra evangeliets budskap att synden är försonad. Jesus har försonat synden inför Gud.

Människan får höra att hennes synder är förlåtna. I Jesu namn och blod.

Människan befrias från sin börda. Det livgivande evangeliet ger glädje och nytt mod.

Vad var då felet med det katolska bikttvånget, som idag framträder i andra kretsar?

Människan förleds till att tro att hon måste bekänna sina synder för att förtjäna Guds förlåtelse. Då är nåden inte av nåd och människan faller slutligen ur nåden.

I biblisk kristen tro är bikt en möjlighet. När vi känner vår synd och vill ha stöd i kampen är den personliga bikten en möjlighet som Gud i sin nåd gett oss.

Men ett obibliskt bikttvång förvanskar bikten. Människan förleds till att tro att kraften till kamp mot synden och mot allt som förstör i en människas liv ligger i det att människan ödmjukar sig till att bekänna sina synder. Och som en följd av denna trons lydnad får hon äga syndernas förlåtelse och bevaras i tron. Människan förtjänar då åtminstone delvis sin salighet.

När bikten "hanteras" ovarsamt och ovist trälbinds Guds folk. Människor som är frälsta genom evangeliet, som är en Guds kraft till frälsning läggs under ett nytt ok.

Kristendomen blir lagisk och kravfull. Lag och evangelium blandas samman och följderna blir förvirring och missmod. Det är ledsamt och sorggligt.

Jesus har försonat synden och friköpt människan från syndens och lagens förbannelse..

Kanske man kan säga att bikt under tvång är köttets gärning, medan möjligheten till bikt är något som vi kristna får glädjas över och tacka Gud för.

En Andens frukt eller som vi sjunger i sången: "Kom nu, broder och syster, förlåt mig! Jag har varit så kärlekslös, jag ofta har klandrat uppå dig och sett dina brister och fel. O måtte vi aldrig förglömma det budet som Herren bjöd ej mera varandra här döma och ej släcka kärlekens glöd!"