"Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Han har blivit upphöjd till Guds högra sida och fått den utlovade helige Ande av Fadern, och han har utgjutit det som ni ser och hör." (Utdrag ur Petrus pingstpredikan, Apg2)
Väckelse är Guds verk. Genom Ordets predikan får människor stygn i sina hjärtan. Ordet leder till Herren Jesus, där en ångrande syndare får frid genom Evangeliets predikan.
Väckelse är den Helige Andes verk. Guds heliga lag predikas i enlighet med Guds Ord. Ordet får verkan.
Den Helige Ande förklarar för en människas hjärta vad Jesu död och uppståndelse innebär. Vägen till frid med Gud förklaras.
Den Helige Ande väcker glädje över att synden är förlåten och ger mod att leva det nya livet. Ett liv där synden byts mot nåd.
Här blir församlingsgemenskapen viktig. Bibeln, bönen, brödsbytelsen och brödragemenskapen (de kristnas, både kvinnors och mäns andliga gemenskap)
När väckelsen organiseras får vi en väckelserörelse. En väckelse möter ofta motstånd. Tyvärr också från etablerade kyrkosamfund.
Därför blir de flesta väckelser lågkyrkliga. Det finns inte rum och förståelse från kyrkornas sida.
Samtidigt är en väckelse ofta också en motreaktion mot ett förfall i kyrkan. Man har avvikit från Guds ord. Ibland också stelnat i formerna.
I sitt herdabrev till Göteborgs stift 1949 kommer Bo Giertz med en kraftig varning. "Liturgi utan väckelse är kanske det farligaste av alla kyrkoprogram."
Kanske det är något av detta som hade skett i Laodicea. Jesus hade lämnat utanför. Allt var så väl organiserat och genomtänkt så att Jesus och den Helige Ande inte mera behövdes. - Ett förskräckligt tillstånd som leder till döden om Jesus inte på nytt får komma in.
Men samtidigt har Guds folks sammankomster och gudstjänstfirande alltid innehållit en av Gud given liturgisk form.
Bo Giertz skriver: "Liturgins djupaste betydelse ligger däri, att den är en form, som Anden själv skapat för att bevara och fördjupa det liv, som samme helige Ande väckt i sin kyrka.”
Väckelsens folk behöver också detta. Kännetecknande för de stora nordiska väckelsena har varit att man organiserat sig och byggt bönehus.
I enlighet med Guds ord har man där också kallat, välsignat och insatt tjänare, predikanter.
För väckelsens folk har dessa varit predikanter, medan man i kyrkliga sammanhang gärna, eller hellre talat om lekmannapredikanter.
Tyvärr finns det hos oss människor ett behov av att ringakta och även nedvärdera av Gud givna ämbeten.
Men Guds vilja är inte det. När Guds hand och välsignelse får vila över en väckelse finns det ingen motsättning. Man respekterar Guds kallelse.
Präster och predikanter bygger sida vid sida upp Guds församling. Man vill inte skiljas från varandra och splittra Guds församling.
Man vill inte bygga murar och dra gränser där Guds ord inte drar gränser. Man är på väg till samma himmel och vill inte här på jorden delas i olika grupper.
Man har samma mål och samma längtan. En tro, ett dop, nattvardsgemenskap på biblisk grund och vill leva under Överherdens ledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar