"Det offer Gud vill ha är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud." (Psaltaren 51:19)
Versen är ur den välkända bönen om syndernas förlåtelse som David skrev. Luther förklarar hur David här kallar Gud för en Gud som älskar förkrossade hjärtan, tar hand om dem, förbarmar sig över dem och vill hjälpa dem. Kort sagt – han är de bedrövades och de uslas Gud. Den som i sitt hjärta bär en sådan bild av Gud är salig!
Luther fortsätter: "Ingen kan fatta Gud i hans gudomliga majestät och makt. Men i den här härliga beskrivningen får vi se Guds nådiga, faderliga vilja."
Här framställs Gud som en livets, salighetens, fridens, glädjens och tröstens Gud. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevets avslutning: "Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far."
Vi talar inte så ofta om Gud som de uslas Gud. För Gud är det inte svårt att vara uslas och misslyckades Gud. För när han griper in och förbarmar sig och frälser bygger han inte på det som finns i den fallna människan.
Nej, han gör allting nytt. Och i det nya som han i Kristus skapar finns det inte inslag av varken uselhet eller misslyckanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar