"Sabbatsmorgon stilla gryr i Herrens frid. Jordens oro tystnar med dess jäkt och strid. Hör, hur när och fjärran helga klockors ljud kallar trötta hjärtan, bjuder frid från Gud." (psalm 180)
Här i Israel är det en stor vilodag idag och man firar försoningsdagen. I mina tankar kommer den vila som tron på Jesus ger.
I psalmen sjunger vi också:
"Herre, sabbatsfriden gjut i hjärtat in. Stilla oro, ängslan, helga själ och sinn. Låt i dig mig vila, giv av himlens höjd kraft att trogen verka, tjäna dig med fröjd."
Psalmisten skriver om vilan i Jesus. En vila som ger kraft att troget verka. En vila som ger kraft att tjäna Gud med fröjd.
Jesus tjänade och verkade här vid sjön. Evangelisten Matteus skriver: "Jesus steg i båten, och hans lärjungar följde honom. Då blåste det upp till full storm på sjön, och vågorna slog över båten. Men han sov.
De gick då fram och väckte honom och sade: "Herre, hjälp! Vi går under." Han sade: "Varför är ni rädda? Så lite tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. Männen häpnade och sade: "Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom."
Lärjungarna hade blivit rädda. De klarade inte sig själv i stormen. Men de hade glömt kraften hos Jesus. De hade inte haft tron att vindarna och sjön lyder honom.
Tror jag att vindarna och sjön lyder Jesus? Nu tänker jag på det andliga arbetet, på församlingen, på ordet och sakramenten. En församling är hel när Jesus får vara dess Herre. Vi glömmer så lätt det när vi lever i tider av avfall och sönderfall.
Guds folk, hans församling är på väg över sjön, till den andra stranden. Jesus har gått före. Församlingen är byggt på apostlarnas och profeternas grund och Jesus är hörnstenen som håller ihop bygget. Guds församling där Jesus är Herre kan alltså inte gå under. Jesus är med ända till tidens slut.
Herre låt oss minnas det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar