I Hebreerbrevet läser vi om trons Fader Abraham: "I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte."
Lina Sandell diktar i en sång: "Jag är en gäst och främling som mina fäder här, mitt hem är ej på jorden, nej, ovan skyn det är. Däruppe bor min Fader i härlighet och ljus; där vill jag också vara uti min Faders hus."
Guds löften står fasta. När du förtröstar på Herren Jesus äger du ett löfte som är evigt. Lina Sandell skriver vidare om hur synden här på jorden är med i allt. Löftets folk känner sin egen bristfällighet och synd: "Jag ser att här på jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt. Fast den ej kan fördöma, den ändå plågsam är, men där i himlens glädje den gör ej mer besvär."
Lina hade fått nåden att inse att synden inte kan fördöma en Jesu vän. Man brukar tala om Löfteslandet, det himmelska Kanaan, trons land.
Abraham, Isak och Jakob hade en Gud som de förtröstade på. På samma sätt förtröstar vi på samma Gud, den ende Guden som sände sin son Jesus Kristus till vår räddning.
"Då skall jag salig skåda vad här jag trodde på och till min Jesu ära den gyllne harpan slå."
(kristna judar sjunger om Jesus och spelar på harpa i Israel den 3. oktober)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar