"Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande. Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så.
Ni led med fångarna och accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående.
Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. För: Ännu en kort liten tid, så kommer han som ska komma, och han ska inte dröja.
Min rättfärdige ska leva av tro. Men drar han sig undan, har min själ ingen glädje i honom.
Men vi tillhör inte dem som drar sig undan och går förlorade, utan dem som tror och vinner sina själar."
(Hebreerbrevet 10)
Ännu en kort liten tid skriver författaren. Jesus skall inte dröja. Hebreerna hade fått lida för sin tro, men de bar sitt lidande för de visste att de ägde någonting som består. Ja som består även då himmel och jord går under.
Vi lever i en märklig tid då folket skall rustas för kärnvapenkrig. Grymma ledare avfyrar tiotals raketer mot stad efter stad. Ännu litet från sidan ser vi den nya verkligheten och vet inte riktigt hur det skall gå.
Då är tron på Jesus en stor glädje. Visst har den alltid varit det. Men i svåra tider konkretiseras det nog att den som inte genom tron äger Jesus i hjärtat. Han saknar allt.
Dagen närmar sig skriver författaren ledd av den Helige Ande: "Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp. Vi har en stor överstepräst över Guds hus.
Låt oss därför gå fram med ärligt hjärta i trons fulla visshet, med hjärtat renat från ont samvete och med kroppen badad i rent vatten. Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, för han som har gett oss löftet är trofast.
Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar