När ondskan växer (1)

I Mosebokens sjätte kapitel läser vi: "När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. Då sade Herren: ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid ska vara hundratjugo år.”

Vilka var dessa Guds söner. Guds söner är ett uttryck som används om änglar, men även om människor som är trogna Herren. Därför kan vi anta att det här syftar på människor som varit trogna Herren, men nu börjar avfalla från hans vilja. 

Av texten märker vi att Gud inte tyckte om det som människorna gjorde, utan att det uppkommit en förvillelse. Peter Fjellstedt antyder att Guds söner skulle ha varit Sets eferkommande, medan människornas barn skulle ha varit Kains efterkommande.

Peter Fjellstedt skriver: "Med tiden trädde Sets söner i äktenskap och släktskap med Cainitiska kvinnor. De tog till hustrur vilka de helst ville, de handlade efter naturlig böjelse och frågade inte efter Guds vilja. Därigenom inträngde otro, ogudaktighet och sedefördärv även bland Sets barn; de ville inte lyda Guds Andes röst. Så har det skett i alla tider och sker ännu: Guds barn bereder sitt avfall och fördärv genom sådan nära förbindelse med de ogudaktiga. Det gäller att lyda Gud i allt, som man kan förstå att är  hans vilja, om man inte skall förlora barnaskapet."

På Noas tid satte Gud en gräns för människornas ondska. Idag lever vi i en tid då ondskan växer kraftigt. Jag läste igår Timo Eskolas utförliga svar på de märkliga skrivelser, som docent Niko Huttunen kommit med i olika tidningar angående tolkningen av Romarbrevets första kapitel. Vi märker att Huttunen är vilsen.

Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet: "Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar".

På Noas tid fördes Guds vilja vidare från släkte till släkte muntligt. Vi kan anta att så inte skedde bland Kains ättlingar som levde bortvända från Guds ansikte. Om Kain och hans släkt står det ju i det fjärde kapitlet:

"Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden."

Guds folk lever i gemenskap med Herren, medan världens barn saknar denna gemenskap. Då förstår vi att det uppstår konfliktsituationer. En del väljer då att försöka halta på båda sidorna, men konsekvenserna därav har alltid varit tråkiga.

Vi märker alltså att människan inte har förändrats mycket. När man avviker från Guds ord tätnar mörkret.

Sanningen och ljuset finner vi däremot i Guds ord..