Varför försöker vi (jag) förkunna ett jordiskt evangelium då det är himmelskt? För syndens skull är vår jordiska kropp fängslad. Den är av jorden jordisk och kan inte förstå Guds verk. Men den nya delen lever av Guds ord.
Varför är vi så bundna till att jaga jordisk välfärd åt oss själva och vår familj att det ibland tar alla krafter? Nu är det inte arbetet i sig själv jag tänker på. Även det kan vara en gudstjänst när Gud välsignar.
Men det finns band till den här världen som inte borde finnas. Även du och jag är bundna av tidsandan. Den är som en fångvaktare över oss. Vi suckar och våndas då vi kunde be och sjunga lovsånger.
Hur låter vi orättfärdiga biskopar hindra oss att predika verklig frihet för de fångna? Även de är fängslade av otro, en otro som fördunklar deras sinnen då de förkastar Guds ord.
Men inga krafter i den här världen kan hindra lovsången och bönen som stiger upp från ett fritt Guds barns hjärta. Tänk om vi likt Paulus och Silas skulle få nåden att sjunga och be högt så att medfångarna skulle få lyssna till Guds Andes röst.
Fortsättningen på berättelsen om fångvaktaren och Paulus och Silas är märklig. De vägrar lämna fängelset då de blivit orätt fängslade.
"Men Paulus sade till dem: "De har piskat oss offentligt utan rättegång, fast vi är romerska medborgare, och kastat oss i fängelse. Och nu vill de skicka iväg oss i hemlighet! Å nej, de får komma hit själva och hämta ut oss."
Det slutade med att domarna kom och talade vänligt med dem och bad dem lämna staden. Vad gjorde Paulus och Silas då?
Lämnade de strax staden? Nej, det gjorde de inte. De gick hem till Lydia där Guds folk var samlade. Där predikade de och gav uppmuntran och tröst åt Guds folk.
Nog har Gud gett oss en verklig skatt i Guds ord. Vi får fritt ösa ur den källan och frimodigt gå vidare som fria Guds barn i en allsmäktig Guds tjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar