För en stund sedan stod jag på klippan ute vid Pörkenäs. Det var en vindstilla men dimmig söndagsmorgon. Men till min förvåning kommer från havet ett väldigt dån. Rasande slår vågorna mot klipporna och stänker sitt skum långt upp på land.
Stadigt står jag på klippan och betraktar de vreda vågorna och deras svall emot klippan. Någonstans där ute har vågorna tagit fart.
Herrens broder Jakob skriver:
"Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet. Och låt uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt.
Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få. Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden.
En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren, splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar."
Det är gott att stå på klippan. Det är tryggt då tron är grundad på Jesu verk. Gud leder de sina i trons kamp genom sitt ord som består då himmel och jord förgås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar