Paulus uppmanar sin broder att inte skämmas för vittnesbördet om Jesus. Brodern skulle inte heller skämmas för Paulus som var en fånge för Jesu skull.
Är det möjligt att en församlingsföreståndare som Timoteus kunde skämmas för sin frälsare?
Den gamle aposteln satt fängslad i Rom och han insåg att den tjänst han hade fått av Jesus skulle föra honom i döden. Förföljelsens vindar drabbade den kristna församlingen. Svåra tider väntade.
Alla i Asien, en provins i nuvarande västra Turkiet hade vänt sig bort från Paulus. Timoteus var församlingsföreståndare i Efesus som om jag förstår det rätt hörde till samma provins. I nöden prövas vännen.
Paulus visste att även Timoteus skulle få utstå lidande för evangeliet. Ett sådant lidande kan ingen människa bära av egen kraft utan endast av den kraft Gud ger.
Den kallelse som Paulus och Timoteus fått var helig. De hade inte blivit kallade på grund av något de själva uträttat, utan genom den kraft som finns i Guds beslut. Kallelsen var också förankrad i den nåd som Gud gett människosläktet i Jesus Kristus.
Både Paulus och Timoteus skulle möta döden för den tjänstens skull som Jesus kallat dem till. Verkligheten var en helt annan än den framgångsteologi som genomsyrar arbetet i många kristna samfund idag.
Men Paulus visste att Jesus gjort slut på döden. Genom evangeliet hade liv och odödlighet kommit in i världen. Paulus förlitade sig på att ängelns röst, Basunens ljud skulle väcka Kristi brud. Gud skulle ge honom kraft att bära sitt lidande.
Det värsta som kan drabba en människa är att möta den naturliga döden utan tro och förtröstan på Frälsaren. Insikten om detta tar bort modlösheten. Kraften till tjänsten kommer från Gud. Han ger också den självbehärskning som behövs för att kunna gå Guds vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar