När Brudgummen dröjde

För nästan 2000 år sedan berättade Jesus liknelsen om de tio jungfrurna. Han har strax innan berättat att när han kommer tillbaka skall det vara som under Noas dagar. Under Noas dagar stod arkens dörr ännu öppen men ingen annan än Noas familj satte tro till ordet. Ingen förutom Noas familj visste något förrän floden kom och ryckte bort dem alla. Noa hade nämligen funnit Nåd inför Gud. Den bild som Jesus målar upp är mycket lik den tid vi nu lever i. I liknelsen säger Jesus sedan att alla blev dåsiga och somnade. Även de visa blev dåsiga och somnade.

Det berättas om några missionärer som gjorde missionsarbete bland muslimer. Sedan muslimerna kommit till tro frågade de vad de nu skall göra sedan de blivit kristna. Då gjorde missionärerna ett misstag. De sade att nu behöver de inte göra någonting, Jesus har gjort allt. Det var förstås rätt och riktigt när det gäller frälsningen, men där på missionsfältet fick det förödande konsekvenser. Efter två år hade alla nyomvända återvänt till Islam. De kunde inte tjäna en Gud som inte hade något att säga dem, en Gud som inte brydde sig om hur de levde, en Gud som inte gav några direktiv angående deras liv.

Berättelsen från missionsfältet är ett varnande exempel. För människan kan det kännas tryggt att leva i en lagreligion. Man får sätta sin energi på att försöka blidka Gud. Ibland förundras vi över att såkallade lagiska grupperingar växer och att människor som en gång kommit till frihet från lagiskheten efter en tid igen söker sig tillbaka till osunda kristna sammanhang. I syndafallet finner vi viljan att bli som Gud, viljan att göra ”nödvändiga” tillägg till Guds frälsning. När den här viljan sedan utvecklas och blir en religion skapar den en avgud som är någon annan än Himmelens Gud, han som gjort himlen, jorden, havet och vattenkällorna. Tjänandet av den här avguden kan till det yttre se vacker ut, men den för ändå människan bort från Frälsaren Herren Jesus.

Vad säger då Guds ord åt en kristen? Vi uppmanas aldrig att vara overksamma. Till exempel Judas fann det nödvändigt att skriva och mana att fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats till de heliga. Hurudan är den tron? Då Jesus skriver brev till den sista församlingen varnar han för ljumhet, de ljumma blir utspydda ur Herrens mun.

Men gärningar som görs för att tjäna frälsningen är ändå alltid en styggelse för Gud. Luther var också mycket tydlig i sin undervisning därom. Men vad säger då Guds ord till oss kristna? Ordet talar om ett helt nytt liv under Andens ledning. Ett liv där Nåden fostrar att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är.

Ja en sådan uppmaning har vi i Guds ord. Det är något helt annat än att göra ingenting. Som människor har vi tre fiender som vill motarbeta vår slutliga frälsning, som vi en gång når då vi är redo i en saliggörande tro på Jesus då han kommer. Fienderna är djävulen, världen och vår egen genom syndafallet fördärvade vilja (köttet). Dessa tre står alla samstämmigt emot det nya livet som levs i Jesus Kristus.

Då brudgummen dröjer är det viktigt att hålla fast vid Guds ord. Paulus talar om nådens fostran. Då vi lever av Guds Nåd leder oss Anden och visar hur vi skall leva medan vi väntar på vårt saliga hopp, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. Om Kristi offer vittnar också ordet att Jesus offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet. Han renar åt sig ett eget folk som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. Jesus går alltså med hela vägen!

Guds ord uppmanar alltså också till goda gärningar. Guds folk gör ändå inte dessa för att bli frälsta. Som frälsta och ledda av den Helige Ande uppmanas vi att leva ett nytt liv. Kraften är där Jesu egen. Han vill fylla sina bröder och systrar med glädje, frid, och framtidstro. I den tron får vi fortsätta vår vandring mot mötet med brudgummen. I Guds rike, i trons rike hörs redan anskriet ”Se Brudgummen kommer”. Det är ljuvliga ord!