Oj, vad mörkt det blev. Solen miste sitt sken. Tre kors står resta på jorden och på varje kors hänger en människa. Hyi, två ser ju ut som rövare, råbarkade banditer. Vad gör jag här nere i den mörka dalen? Men titta, där på det mellersta korset hänger också någon. Förundrat ser jag upp mot Honom. Han ser ut som en Gudason, men han är slagen och piskad. Han dör, Gud dör.
Varför, varför? Genom himlarymden går ett eko. "Det är fullbordat". Jag känner ett litet stygn i hjärtat. Och jag undrar. För vems skull dog han? För att människor en dag skulle få böja sina knän inför tronen?
Jag skälver, någon sitter på tronen. Försiktigt höjer jag blicken. Det är ju Han, mannen mellan rövarna. Den varma blicken når mig. Jag förstår, du älskar mig Herre. Du som steg ner lägre och lägre.
Men varför måste du Herre dö? Någonting för min blick mot det ena korset. Jag blir arg. För den där banditens skull måste du dö Herre? Argt blänger jag på Honom. Jag betraktar mannen. Och då, plötsligt känner jag igen något, jag ser mitt eget ansikte. Jag en rövare, en ogärningsman, en syndare?
Förkrossad vänder jag blicken mot jorden. En varm röst når mig. "Idag skall du vara med mig i Paradiset". Tårarna rinner från mina ögon. Min Herre och Min Gud! En stilla sunnanvind når mig, en ljuvlig doft strömmar emot mig.
Jag ser och jag ser paradiset. Då ser jag, Keruberna är borta. Vid Paradisets port finns en välkommenskylt. Oj, den är formad som ett kors. Men vad ljust det blev. Och där ur skuggorna framträder en gestalt.
Det är ju Jesus, min Jesus. Jag springer, benen känns lätta. Feberkänslan är försvunnen. Sången når mig, den himmelska sången, basunernas ljud från Sion, Sions sånger. Jesu blod till försoning har runnit..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar