Jona hade utfört sin tjänst. Guds ord hade verkat om än profetens hjärta var delat. Jona var missnöjd och bitter, var han kanske utbränd. Han hade predikat om att staden skulle förstöras. Vad hände riktigt, hur kunde folket och djuren bli besparade. Gud ömkade sig över folket som inte kunde skilja mellan vänster och höger.
Man vände sig till Gud, han som redan före världens grund var lagd hade utvalt oss till frälsning i Jesus Kristus. Han tog på sig straffet. Han som senare när han vandrade på jorden kunde vittna om hur det skulle gå för Nineves män vid domen.
Cirka 120 år senare förstördes staden, profeten Nahum vittnar om det. Väckelsen hade dött ut. För ett folk som avfaller från Gud och räddningen i Jesus Kristus finns det inget hopp. Varför går det ofta så för den tredje och fjärde generationen?
Glömmer man bort att det finns en nådig Gud? Går man sina egna vägar. Har man Jona sinnelag istället för Kristi sinnelag? Jag hörde igår berättas om min farfars far. Han dog 1940. Han hade kommit till tro i unga år. Om honom vittnas det att fastän han blev blind gick han omkring och vittnade om Jesus.
Femton år var han slagen av naturlig blindhet, men han hade Kristi sinnelag och en andlig klarsyn, om sin frälsare vittnade han intill den dagen han fick se honom i klarhet, ansikte mot ansikte.
Har vi Kristi sinnelag? Bygger vi vårt liv på Klippan Kristus går det väl, om än 120 år har gått. Överger vi Jesus och börjar bygga på något annat faller vi till sist ur nåden och blir slutligen utspydda ur Herrens mun.
Kvar finns då endast en märklig lagreligion som bygger konstjorda vägar till Gud. En är frälsaren, en är medlaren mellan Gud och människor. Kristus är ditt och mitt hopp. Om honom, vägen sanningen och livet får vi vittna.
Då har vi ett helt Guds ord. Då har vi synd och nåd. Då kan människan finns en nådig Gud och behöver inte resa egna stegar mot himmelen. Då får vi en gång av nåd somna in i tro. Trofast är han som kallat oss. Han skall fullborda sitt verk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar