Motståndaren till Kristus

Motståndaren till Kristus

Antikrist är en alldeles bestämd motståndare till Kristus. I denne är ”de många antikristerna sammanfattade till en enda. Det särskilt förutsagda avfallet framträder i denne. Redan under apostlarnas tid verkade antikrists ande i de falska lärarna.

Antikrist avfaller från den kristna religionen. Han företräder orättfärdighetens alla bedrägliga konster, lögnen. De som ansluter sig till antikrist ger inte rum för sanningen, den kristna sanningen och blir därför evigt förtappade. Det är ett religiöst uppror, ett avfall från den kristna tron. Bibeln kallar avfallet för laglöshet. Antikrist har sitt säte i Guds tempel, Guds hus, i den kristna kyrkan. Därför är Hans ondska inte från början uppenbar för de kristna.

Han uppträder som om han själv var Gud. Han sätter sig i Guds tempel såsom Gud och säger sig vara Gud. Han ställer sig över allt som kallas heligt. Han är inte djävulen själv, men han kommer efter Satans tillskyndelse. Hans rike upprättas och stöds med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under.

Antikrist kommer att stå stå kvar till den yttersta dagen. Kristus tillintetgör honom vid sin synliga uppenbarelse vid domen.

Pieper-Mueller gör den bedömningen att Antikrist endast passar in på ett historiskt fenomen i världen, det romerska påvedömet som står för det mest avgjorda och största tänkbara avfallet från den kristna läran. Avfallet från den bibliska läran om syndares rättfärdiggörelse inför Gud utan egna gärningar, av nåd allena, genom tron på Kristus. Luther säger att utan denna lära kan kyrkan inte äga bestånd en enda timme.

Avfallets personliga representant påven är Kristi och hans kyrkas största motståndare under täckmanteln av Kristi namn. Pieper-Mueller talar om att barn som genom dopet blivit medlemmar av den heliga kyrkan görs till avfällingar från Kristus och leds till förtröstan på egna gärningar. Påvedömet verkar inom den kristna kyrkan. Trots denna förförande omgivning finns där människor som på grund av evangelium, som ibland hörs sätter sin tillit till Kristi förtjänst.

Påvedömet står inte blott i strid mot Guds ord, utan det strider mot allt förnuft. Ingen älskar det, inte ens dess egna anhängare, men alla är rädda , bedragna och tillfångatagna genom fromhetens sken och genom lögnens tecken och under. Påvedömet har ändå förblivit kvar och förblivit detsamma som förr, även om dess tidigare obegränsade välde över världen och kyrkan bröts av reformationen. I de lutherska bekännelseskrifterna står det att de för antikrist utmärkande kännetecknen passar fullständigt in på påvedömet och dess anhängare. ”Detta visar på det kraftigaste , att påven är den verklige antikrist”

Angående invändelsen att antikrist är en enskild person, så hänvisas till att det som sägs i 2. Tess 2 går utöver en människas livslängd. Laglöshetens hemlighet verkade redan under apostelns tid, men det fanns ett hinder för hans fulla framträdande, som först måste undanröjas. I övrigt finns det också sådant som för tanken till en längre tidsrymd.

De nyare protestantiska teologerna som förnekar att påven är antikrist inser inte vilken styggelse det är att avskaffa och bannlysa läran om rättfärdiggörelsen. Man inser inte styggelsen som ligger däri att påven avskaffar Guds ords auktoritet och därmed Kristi auktoritet och ersätter Guds ords auktoritet med sin egen auktoritet.

Att påvedömet fortfarande bekänner vissa kristna huvudartiklar ses som en täckmantel för att dölja avfallet för den kristna läran. En människa är kristen endast genom kunskapen om Kristus och inte om kunskapen om antikristus. En lärare i den kristna kyrkan som känner till påvedömets historiska fenomen och ändå inte fattar, att påvedömet är den i 2. Tess. 2 förutsagde antikrist betecknas som svag i teologin.

Så långt Pieper-Mueller (kraftigt förkortat, den ursprungliga texten och speciellt slutdelen som jag inte nu tog med avslöjar kanske ännu mera påvedömets farlighet). Något omskakad men med en inre ro avslutar jag redogörelsen om de forna lutherska teologernas syn på antikrist. Samtidigt kan jag inte förneka att antikrists ande är kraftigt verksam även i de lutherska kyrkorna idag. Den har verkat och verkar väl ännu även i väckelserörelserna.

På nätet har vatikanradion, påvens informationskanal fått ett nytt utseende. Där kan man läsa på eget språk hans uttalanden. Något har jag läst, mycket är skrämmande, det klara evangeliet göms under mariadyrkan, samförstånd och samhörigheten med islam förstärks. Splittringen som reformationen ledde till vill man avskaffa.

Vi ser att tiden går mot sitt slut, liksom den gått i snart 2000 år, hela den tid då den kristna församlingen verkat. Gud kommer dessutom att förkorta tiden, för de utvaldas skull. Bli därför inte skrämd. Vila i tron på att Kristus har försonat din synd. Han har själv lovat att vara med varje dag intill tidens slut. Han är din rättfärdighet. Han kommer snart för att hämta sina barn. Tidpunkten vet vi inte. Vi ser och tror att tiden är nära.

När jag som liten pojke satt i bönehuset talades det om att Herrens ankomst är nära. Jag förstod att det kunde vara idag, eller i morgon. Jag tror att det var den helige Ande som ledde predikan och förklarade ordet. I dag tror jag på samma sätt och tackar Gud för att jag än en gång fick bli stärkt i denna tro. En tro i glad förväntan, under vaksamhet och bön.

Tiden är kort, Herren Jesus kommer snart, vaka och be, arbeta och be. Kraft till tjänst är tjänstens lön.