Då jag läser det första kapitlet kommer några tankar. Då Gud vill förklara sin kärlek går Han ända tillbaka till Isaks söner, eller tiden då han utvalde sitt egendomsfolk.
Han säger att Han älskade Jakob, men hatade Esau. Vi vet att Gud utvalde Jakob framom Esau.
En generation tidigare hade Gud utvalt löftets sonen Isak framom tjänstekvinnans son Ismael. Gud gav ändå välsignelse även åt Ismael. Med Esau är det ändå annorlunda. Jag har förstått att vissa översättningar använder ordet förskjuta istället för hata.
Men ve den människa som blir hatad eller förskjuten av Gud. Då är det fruktansvärt. Guds son utbrister på korset: "min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." Jesus måste genomlida syndens straff förskjuten av Gud.
Gud övergav Jesus för att det inte fanns någon annan möjlighet, då du och jag, vi syndare skulle räddas. Jesus var villig att genomlida syndens straff för hela världens, alla människors skull. Han gjorde det också. Och Gud uppväckte honom på den tredje dagen.
Ve den människa som förskjuter denna förstfödslorätt. Ja ve de människan som ringaktar kallelsen till himmelen i Jesus Kristus. Ja det är ett så mångfaldigt ve, att jag inte hittar ord för det.
Ve er ni Esaus barn, ni Edoms innebyggare. Gud hatar en sådan stolthet och likgiltighet.
Men även Jakobs barn, Guds utvalda Israels präster föraktar Herrens namn.
Man kommer med ovärdiga offer. Man firar en falsk gudstjänst och tror att Gud inte ser.
Hur skulle den Gud som frambär sin egen felfria son kunna ta emot offer som bryter mot föreskrifterna i Mose lag. Förebilden för gamla testamentets offertjänst var ju Jesu kommande fullkomliga offer.
Malaki får också se in i den tid då Guds namn skulle bli stort bland hednafolken, de folk som skulle ta emot Jesus som sin frälsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar