Så går en dag mot sitt slut. En dag då jag fått se många saker ur ett evighetsperspektiv. Ja, kanske jag borde säga: fått nåd att se ur ett evighetsperspektiv.
När man tillbringar några timmar på akuten ser man ganska mycket. Det äldre paret, där frun fått hjärtflimmer. Jordbrukarfrun som blivit utslagen av infektioner. Herremannen som halkat och slått huvudet. Den gamla kvinnan som kanske kom in sista gången.
Inte blev deras dag det som de hade tänkt. Jag läste ikväll om den nya himlen och jorden. Ja Bibeln är tydlig att Gud skapar en ny himmel och en ny jord. En jord där det inte behövs några sjukhus.
Vad gör då en förlorad arbetsdag, redan glömda tårar, ett förlovningskalas som måste flyttas. En minnesgudstjänst efter svärmor som vi missar.
Visst är det stora saker. Visst känns det ledsamt, men Svärmor ser ju redan Jesus. Inte lider hon mera av ensamhet, att vi inte kan komma.
Och förlovningskalaset kan hållas på annan plats, om Gud så vill, om Herren dröjer. Tack gode Gud för dotterns blivande svärföräldrar.
Jag får sköta om den jag älskar, ja enligt läkarordination. Kanske också hålla den predikan som församlingen lagt åt mig på söndag, om jag hålls frisk och om Gud så vill. Låt den då få ett evighetsperspektiv.
Ja vad är ytterst viktigt ur ett evighetsperspektiv. Att lära känna honom, mannen som lyfte upp den slagne på sin åsna. Han som hade tid fastän han var på väg till Golgata, för att där lida och dö för min skull.
Och tack gode Gud för antibiotika. Låt den verka, låt den bota en kraftig feber och angina. Tack för en annorlunda dag, låt den få ett evighetsperspektiv för mig för oss alla.
I evighet skall vi prisa Gud och Jesus på den nya jorden, under den nya himmelen. Många är redan bärgade. Vi är på väg, till en evighet, en evighet med Jesus. Han för oss dit på sin åsna, själv går han bredvid. Såren han fick för min skull finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar