En tillflykt är han urtidens Gud

En människas liv är 70 eller 80 år om det blir långt. När det bäst varit, det möda och arbete varit havit.

På våren 1995 ringde jag ett viktigt samtal. Jag behövde en praķtikplats och hellst i Vasatrakten.

Den 14 juni, fyra dagar efter vårt bröllop träffade jag första gången en man, som gjorde ett stort intryck på mig.

Han var en skogsförbättrare. Han planerade, byggde och grundförbättrade vägar. Han hade hand om rensningar av skogsdiken. Han hade jobbat med de sakerna sedan 1970, eller då jag föddes.

2002 blev vi kollegor. Vi var olika som personer. Vi hade olika ansvarsområden, men samma arbetsuppgifter. 10 år senare blev han pensionär.

Vi har träffats några gånger därefter. Vi har diskuterat i telefon ett antal gånger.

I natt dog han, nerbruten av cancer. Han var en man med hög arbetsmoral. Han hade god hälsa. Han hade sett fram emot en aktiv pensionärstid.

Gud ville annorlunda. Hans tid tog slut. Vi diskuterade mycket arbete. Vi planerade mycket, vi byggde. Någon gång talade vi om Gud. Vi tävlade om vem som byggde, planerade mest. Vi respekterade varandra.

Företaget förändrades. Verksamheten flyttade. Bolaget såldes. Personalen sökte sig vidare. Vägarna finns dock kvar. Vattnet rinner ännu mot havet.

Intet nytt under solen. Predikaren skriver: Då väktarna i huset darrar och de starka männen sviker: då malerskorna upphört att mala, eftersom de blivit så få. Och då spejarna har det mörkt i sina gluggar: då båda dörrarna mot gatan stängs till, och ljudet från kvarnen försvagas..... Då människan går till sin eviga boning.

Förgänglighet och åter förgänglighet säger Predikaren.

Men en evig tillflykt är han, urtidens Gud.Här nere råder hans eviga armar.