Som en mantel skall du rulla ihop den

Hebreerbrevets författare skriver hur mycket större sonen är än änglarna.

Det har väl alltid funnits en form av ängladyrkan. Vi förstår att änglar är tjänsteandar medan Jesus är Gud.

Författaren hänvisar också till när Gud lät sonen inträda i världen. Alla Guds änglar skall tillbe honom.

Lukas skriver om änglaskaran som prisade och lovade Gud.

Likadant kommer det att vara då han kommer tillbaka till jorden.

Stanna upp en stund inför orden: Men om sonen säger han (Fadern):

Gud din tron står i evigheters evighet. Och rättens spira är ditt rikets spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet.

Jesus hatar orättfärdighet. Hur ofta tar vi de orden till oss. Vår kristna norm blir lätt: Jag gör så gott jag kan, det får duga.

Vår Herre och Gud har i begynnelsen lagt jordens grund. Himlarna är dina händers verk.

Sen ändras tonen: De skall gå under, men du förblir.

Är det inte för orättfärdighetens skull som jorden går mot sin undergång? Jorden och himlarna nöts ut som en klädnad. Tänk, dessa Guds ord som skrevs ner för 2000 år sedan. Tänk hur vi ser det idag inför våra ögon.

Men hur skall det gå till? Författaren ger en talande bild: Som en mantel skall du rulla ihop dem. Som en klädnad skall de bytas ut.

Vi får trosvisst vänta på den nya himlen och jorden. Platsen där rättfärdighet bor. Där har vi en plats för Jesu skull. Om vi förblir i och hos honom. Då tar han oss dit innan manteln rullas ihop och luften tar slut.

Jag påminns nu om en dröm som jag hade den 8. 12. 2015 och skrev ner när jag vaknade.

Detta är en dröm. Alltså inte Guds ord. För mig har det ändå talat mycket. Där i drömmen fanns namn som jag inte nämner.

Himlen sänker sig ned eller molnen sjunker ned. Det fanns ett högt hus invid höga stenen där hemma. Huset blev fullt av flugor som skulle klubbas. Huset var också fullt av bråte.

Allt började rasa och vi fick hålla fast i takstolarna när det rasade. Vi hoppade ut därifrån till den höga stenen.

Vi tre som var där rutschade ner från stenen. Den förste med fart. Sen den andre mjukt och jag likaså mjukt. Räddade sprang vi mot mammas och pappas hus.

Där lyste det varmt, (liksom det lyser idag). I sista minuten hann vi in, innan molnen sjönk ner över jorden.

Vänner var där. Där var det frid. Vi kom alla in.

Var det en bild av flykten från Babel som rasar. Någon annan tog hand om huset vi flydde från.

Så långt drömmen, något reviderad. Stenen i drömmen finns inte mer. Den är bortsprängd. Det höga huset är för mig en bild av den här jorden. Barndomshemmet en bild av tillflyktsorten som Gud ger sina barn, då himlen och jorden förgås.

Men vad är en dröm jämfört med Guds ord. Du Jesus, är den samme och dina år har inget slut.

Om Jesus har Fadern sagt:

"Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.

Det är inte gott att vara en Jesu fiende. Det är förskräckligt att trampa hans ord under mänskliga fötter. Hur det då slutar kan du läsa ovan.

Till sist i det första kapitlet: Är inte änglarna andar i helig tjänst utsända till dem som skall ärva frälsningen.

Frälsningen är ett arv. Tillsammans skall vi en gång få det. Hemma på den nya jorden.

Testamentet är Guds ord. De som tror däruppå är arvingar. Medarvingar tillsammans med Jesus.

I vår Faders hus. Där är det gott att vara.