Fåfänglighet eller Kristus som livet

Så har en månad av Nådens år 2017 gått. Enligt bibelläsningsplanen har vi börjat med Predikarens bok. Det blev en ganska kraftig upplevelse då man tidigt på morgonen före arbetsdagen börjar, läste det första kapitlet.

 

Om jag förstått rätt så är det åtminstone delvis Salomos tankar som kommer fram i boken.  Mycket skulle då vara från Salomos ålderdom, eller en gammal mans tankar. Fåfänglighet och åter fåfänglighet! Allt är förgängligt skriver han. 

Vad vinner en människa med all sin möda som hon gör sig under solen. 

Jag, Predikaren var kung över Israel i Jerusalem. Jag inriktade mitt hjärta på att genom vishet begrunda och utforska allt som görs under solen, och se, allt är förgängligt och ett jagande efter vind

.

Den gamle konungen är märkt av livet. Han hade fått vishet, mera än någon annan. Om Salomo vet vi att han blev förledd av syndens makt att bedra, av andra gudar än Himmelens Gud som givit honom visheten och ämbetet.

Samtidigt hade jag möjlighet att bekanta mig med en annan gammal mans tankar. En man som i sin ungdom förföljde Jesu vittnen. En man som såg Stefanos bli dödad. Aposteln Paulus sitter i fängelse när han skriver till församlingen i Filippi. Hur uttrycker han sig?

För mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen.

Den gamla aposteln som en gång i ungdomen fick möta Kristus har blivit gammal. Han har predikat. Han har fört det glada budskapet ut över världen. Han har försörjt sig som tältmakare. Under sina predikoresor har han på natten arbetat för att få mat och för att ha råd att föra budskapet ut i hela världen.

Han vet inte om han skall dö där i fängelset. Gud har inte sett det nödvändigt att berätta det för den åldrande tjänaren. Paulus längtar hem till himlen, men han låter Gud leda, avgöra och bestämma över även den dagen. Dagen då han skall krönas med rättfärdighetens segerkrans. Hans knän är i ödmjukhet böjda mot uppdragsgivaren, Herren Jesus som tog honom i sin tjänst.

För honom är Kristus livet. Tjänsten som Kristi budbärare är viktig, men det viktigaste är Kristus. Han längtar hem, men låter inte längtan skymma Kristus.

Gud hade lett sin tjänare till den insikt som han behövde nu när målet började vara nära. I ungdomen hade han skyndat. Han hade predikat i tid och otid som han också uppmanade Timoteus att göra. Han hade levt i väntan på Kristi snara återkomst. Det hade gett honom insikt att tiden att föra ut budskapet är kort. Kanske han nu insåg att det var döden som skulle föra honom till Kristus. 

Två Herrens tjänare. En som byggde det mäktiga templet åt Herren. En som byggde tält för att kunna föra budskapet ut över världen. Salomos tempel förstördes. Det andra templet, Serubbabels, eller Herodes tempel förstördes. Innan det förstördes vandrade Gud själv på jorden i en människas kropp. När den kroppen slaktades blev världens synder försonade.

Därefter steg den förhärligade Kristus upp ur graven och Guds tempel byggdes således upp på den tredje dagen (precis som Jesus sagt). Därför, för oss är Kristus livet. Hans Ande bor i oss. Fastän vi är syndare, så är vi benådade syndare och den Helige Andes tempel här på jorden.

Tanken svindlar igen. Vi behöver inte fylla våra liv med att jaga efter vind. Gud ger kraft till att verka, så länge tid att verka finns. Paulus visst att tiden är kort. Vi vet att den är mycket kort. Evigheten är lång. Där är inget fåfängligt!