Kapitel 16 Syndakännedom och Lammets blod

Den himmelska staden glimmar i fjärran. I tro vandrar vi vidare genom ett främmande land. Landet är ändå kärt, för Herren Gud har satt dess gränser, för att vi här skall kunna söka honom. Vi kan med glädje sjunga Sions sånger under vandringen. Harporna hänger inte i pilträden utan lovsången till Lammet ljuder under färden.

Det är en mäktig sång som ljuder i de finländska skogarna. "För blodet får syndare nu komma fritt. Låt ingenting hindra dig mer! Tag mot blott i tro det som redan är ditt, den nåd Gud i Kristus dig ger."

Hur kan synden rymmas med i den himmelska sången, i lovsången till Lammet Herren Jesus? Tänk att när Johannes där på klippön ser in i himmelen så ser han ett Lamm som ser ut att ha blivit slaktat.

Samma Johannes skriver. Vi är Guds barn. Vi vet att när Jesus uppenbaras skall vi bli lika honom. Var och en som har hoppet till Jesus renar sig liksom Jesus är ren.

Är inte Guds barn ett märkligt folk? Johannes beskriver deras sinnelag: "Den som ägnar sig åt synd bryter mot lagen, för synd är brott mot lagen"

Och den som förblir i honom syndar inte. Den som syndar har inte sett honom och känner honom inte. Så skriver aposteln ännu: Kära barn, låt ingen förvilla er.

Guds folk är inte laglöst, de följer inte den laglöse, för de känner Jesus som uppfyllt lagen. Hans bud är inte tunga, för de älskar honom. "en kort liten tid". Sången stiger mot höjden i de finländska skogarna.

"En gång när du kommer att hämta din brud ifrån detta främmande land, då träder hon fram i din snövita skrud, med krona och palm i sin hand "

Kanske du har tröttnat på denna bok. Den skulle ju handla om himmelen och så täcks han skriva om synden. Själv är jag också förvånad. Medan jag tänker fastnar blicken på sångens ord "i din snövita skrud".

Då känner jag, då förstår jag. "Jesu snövita skrud". Synen som visades på klippön. Den vitklädda skaran som hade tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Strömmen som går från Guds och Lammets tron. Livets träd, trädets löv som ger läkedom åt folken. På vägen hem finns synden med. Men nådens ström flödar. Det handlar om synd och nåd.

Den himmelska sången som vi sjunger där vid tronen kan endast sjungas av ett folk som såg sin synd, men hittade sin frälsare. Tröttna därför inte, stäm in i sången. Låt den ljuda fritt och högt i det Fosterland som Gud gett dig, för att du skall söka honom och finna Herren Jesus.

"Och sedan hon evigt får sjunga så glad, ditt lov med all himmelens här. Vad jublet blir stort i den himmelska stad, vad lust och vad salighet där."

Jag sluter ögonen och lyssnar till sången. I Anden är jag då redan där. Det sista kapitlet skrivs och, oj vad det blir långt, oj vad det är ljust. Tänk vilket kort avstånd från sången i den dystra skogen till sången i den gyllene staden. Tack käre Jesus!

Ett kapitel utan nummer och namn

Jag tänkte att jag ville skriva om vad det innebär att följa Jesus, men det blir nu något annat. Vad innebär det då att inte följa Jesus, att leva i en död tro, eller att redan vara dömd av ordet genom otro. Trots hårt motstånd och en viss osäkerhet kommer detta kapitel att handla om att inte följa Jesus. Vad innebär det att leva i synd och otro och därför vara dömd? Vad innebär det att inte vara redo då Jesus kommer?

Vad innebär det att vara förhärdad av synden? Bibeln nämner Herodes som ett exempel. Han levde med sin broders hustru. Han hörde ändå gärna på Johannes döparen och även på Jesus. Han var bunden av synden genom att leva orätt. Judas förrädaren var en annan, honom fördärvets son är det svårare att skriva om, då bibeln skriver att han gick till den plats som var hans, till förtappelsen.

Varför är det så svårt att skriva om synd? Varför vill världen avskaffa den benämningen. Idag vill ju även många som bär det kristna namnet avskaffa synden eller omforma dess betydelse. Bibeln, Guds ord är inte mera rättesnöret, fastän det inte finns något annat rättesnöre, någon annan instans som definerar vad som är synd.

Egentligen skapar vi idag nya syndalistor, då vi avskaffar de gamla skrivna och "oskrivna". Kan faktiskt en som till det yttre lever som kristen leva i synd och otro? Vad innebär det att inte vara en benådad syndare?

Hur är det om jag själv definerar synden, för jag vet ju bäst. "Skulle då Gud ha sagt?"

Jag tror att det kommer nära oss alla. Vi ser dessa skeenden i vårt liv. Vi känner tider då vi inte orkat älska en broder, då vi inte böjt oss under Guds ord, då vi haft "skötesynder" som vi älskat, då vi stridit mot synden i egen kraft, då vi levt i en död tro. Jesus har ändå försonat allt detta. Jesus som känner människan säger även idag, gå och synda inte härefter, så att något värre inte händer. När man älskar eller fördrar synden i sitt liv och i sitt eget hjärta skyr man ytterst namnet Jesus. När man är bunden av synden flyr man lätt Jesus, eller skapar en annan försonare.

Men det finns ett motgift mot syndens smitta. Det är Herren Jesus, endast han och hans evangelium. Där finns nåd. Där finns motgift, en kraft som han själv ger, en kraft som han själv är. Att följa Jesus innebär att leva efter hans ord genom Jesu kraft, i honom, i Kristus. Att se och känna synden, men fly med den till Jesus, till korset och ropa Hosianna, Herre rädda mig, Herre fräls. Så slutar även detta kapitel i himlen. För i himlen är det en stor glädje över syndare som omvänder sig.

Synden är ett kapitel utan nummer och namn, för den skiljer oss från Gud. Jesus däremot bär ett underbart namn. ett namn som för oss tillbaka till Gud.

Kapitel 15 Om en kort liten tid

Nej, boken var inte färdig. Många namn saknas ännu i Livets bok, den bok som förvaras i himlen hos det slaktade Lammet, Herren Jesus. Jag borde väl ha skrivet om hur namnet blir inskrivet där?Åtminstone har jag berättat, att platsen är beredd redan före världens grund var lagd. Gud har noggrant skrivit in varje namn. Platsen är ännu bekräftad genom Jesu blod.

I många nyhetssändningar har det de sista dagarna visats bilder av ett kors. Ett kors på en röd stor byggnad. Ett barn har insjuknat i mässling och den lille hade besökt bönehuset strax innan sjukdomen bröt ut. Av någon anledning hade den lille saknat motgift mot sjukdomen. Mässling är en mycket smittosam sjukdom, som vi inte kan ta lätt på. Vi förstår ju att en sjukdom som hindrar att man får besöka bönhuset, och att en smitta som hindrar andra att vara där aldrig kan vara bra.

Men det fina som media ännu har missat är ju berättelsen om korset. "Korset blott, korset blott, må förbli min ära, tills på andra stranden jag, får dig vara nära."  Jesus har befallt oss att berätta om korset, platsen där världens synd blev försonad. Platsen där du får ett motgift mot syndens smitta. I Paradiset fanns ingen synd, ingen sjukdom, ingen död. Allting förändrades efter att synden kom in i världen. Varför? Jo, synden skiljer människan från Gud. För att nå staden, den himmelska staden måste du få problemet med din synd löst. Lösningen som Gud i sin stora kärlek har fastställt är Herren Jesus.

Ingen människa är syndfri, därför behöver varje människa Jesus. Utan Jesus kommer ingen in i himmelens land. Utan Jesus kan ingen bestå inför Gud. Utan Jesus är människan ogräs som en dag bränns upp i elden, en lång dag, en dag i evigheten. Därför borde man nog berätta mera om korset.
Men jag tänkte nu egentligen berätta något om Farfar. Jag vet ju att Farfar är i himlen hos Gud. Varför, Jo Farfar hade mött Jesus, han hade hört om honom bl.a. genom sin Far Anders.

Farfar hade sitt namn skrivet i himlen. Här på jorden hette han Axel. Farfar hade upplevt mycket. Han hade varit många år i Amerika. Han var en av de starkaste männen där har jag hört berättas. Men Jesus var det viktigaste för Farfar. Han visste att Jesus är vägen till himmelen. Han kände till det viktigaste här på jorden och därför var han en lycklig och förnöjd man.

Jag visste att Farfar var lycklig med sin Jesus, jag kände det. Farmor hade länge varit död och Farfar bodde därför hos oss i en liten kammare. Där fanns gungstolen. Där fanns spännande saker. Där fanns även "apokatten", den konstiga saken som luktade av gammal tobak. Där fanns påsen med godis, men där fanns famnen, den varma famnen där jag nu som då fick sitta tillsammans med storasyster.

Och faffa han sjöng ibland. Medan gungstolen rörde sig sjöng han: "Det blir något i himlen för barnen att få, för de barn som i Herranom dö. De få kronor av guld, de få harpor också, de få kläder så vita som snö". Där i hemmet, även i kammaren strömmade floden fram. Floden och berättelsen från paradiset och Lammets tron. Vi fick dricka ur strömmen som går från Guds tron. Den tron där vi en gång skall samlas och se och förundras och tacka och prisa Gud.

En morgon vaknade jag sent. Klockan var elva. Någonting var ovanligt. Faffa hade flyttat hem till Gud. Men verket var ännu inte färdigt. En kristens verk tar aldrig slut, inte ens om det kommer hembud. Några dagar senare tar vi farväl utanför bårhuset i Larsmo. Sedan kommer sången som jag kommer att bära med mig hela livet. Mäktigt stiger den upp mot himmelen. Håret står på den lilla pojkens armar och han känner en förnimmelse av himlen, av Gud.

"Om en kort liten tid, får vi mötas på Himmelens strand" Om en kort liten tid får även vi mötas på den ljuvliga strand. Där i det härliga landet ovan skyn ljuder för evigt lovsången till Gud. Renade från synden genom Jesu blod. Fria genom hans heliga namn berättar vi vidare åt kommande släkten. Många kapitel är oskrivna. Gud vet om de skrivs här på jorden eller i himlen.

Reningen från syndens smitta finns hos Jesus. Det budskapet ljuder ännu på jorden. I bönehuset samlas man ännu för att höra om Jesus. För Faffa var det fest att få vara där. Idag är festen för honom ännu större. Därför låt aldrig synden stryka ut ditt namn ur livets bok. Synden är ju redan försonad. Därför, tro på Herren Jesus. Han är vägen till himmelen.

Kapitel 14 Staden

I tron dog alla dessa utan att ännu ha fått det som utlovat var. Här bekände de sig vara gäster och främlingar. De hade här ingen varaktig stad, utan de sökte efter den kommande staden. Den vars byggmästare och skapare är Herren Gud.

De hade hört något. De hade hört löftet. I Paradiset vandrade deras första föräldrar. Genom den härliga lustgården flöt fyra floder. Vid ena flodens strand glänste klippor beklädda av guld. Men en dag skedde det förfärliga, allting bleknade och den gyllene stranden byttes mot en torr och kall ödemark.

Gud kallade det synd. Själva kände de av dess smärta. Minnet av paradiset bleknade, men löftet, det fanns kvar.

En stad, något ännu fullkomligare än trädgården. Vid lägerelden berättade de för barnen. Herren Gud har berett något. Det kommer ner från himlen och det är fullkomligt. Lägerelden dör ut. I den sköna värmen sluter han ögonen.

Han ser det gröna fältet. Han ser kullen och korset. Bakom kullen brinner himlen som av eld. Färgprakten är skimrande. Han ser en skara klädd i vitt. De bär skinande vita kläder. Han ser på sin slitna och smutsiga rock.

Han sluter ögonen. Då ser han något. Det knistrar i skyn. Han ser staden av guld som kommer ner från himmelen. Den är lika hög som bred. Där finns rymliga hus. Allt är nytt och rent.

Pappa vakna, berätta för mig om staden. Berätta om löftet och om frälsaren. Pojken lyssnar, han sluter ögonen. Åter ser han staden. Den fullkomliga, platsen utan tårar, utan strider, utan ormar.

Han gömmer det i hjärtat. Han har en längtan. En stad, en plats utan faror, utan det hemska som kallas synd. Han stänger ögon och somnar gott. Tänk vad Gud är god.

Kapitel 13 På skattjakt med Herren

Det är intressant att skriva en bok om himmelen. Det är också mycket svårare än jag tänkte mig, fast på ett sätt också lättare. Endast Gud vet ju vad som finns i himmelen. Visst berättar han något, egentligen ganska mycket. Men om han inte öppnar ordet kan vi inte skriva. Om han inte öppnar våra sinnen, kan vi inte ta det himmelska till oss.

Jag tänkte faktiskt avsluta projektet, eller lägga bokskrivandet på is. Men så kom jag efter ett samtal med en broder att tänka på skatten. Då tändes en ny glöd och jag fick ge mig ut på skattjakt med Herren. Tänk, vad intet öga har sett, vad intet öra har hört har Gud berett åt dem som älskar Honom.

Och tänk, först har han älskat oss, långt innan vi fick en vilja att söka honom. Han leder över berg och ljusa dalar och hem till Sions sköna salar. Ibland får vi även sitta på hans axel och då berättar han.

Rösten är öm. Han berättar om sin Fader. Han berättar om lammen som gått vilse. Han varnar för ulven och de ställen där den kan ligga på lur. Och han visar vägen framåt. Titta där borta, där är Fadershuset. Gud Fadern väntar där hemma. Han står med öppna armar och han ropar, kom hem.

Var dag är en sällsam gåva, även de mulna för också de för oss närmare Fadershuset. Tick, tick, klockan tickar. Han har satt evigheten i vårt hjärta. Steg för steg drar han oss till sig. Ibland hör vi himmelens klockor ringa. Då får vi stanna. Då får vi lyssna. Stilla, andäktigt tar vi nya steg, med nytt mod vandrar vi vidare.

Kapitel 12 Skatten i åkern

Matteus berättar om en dag i Jesu liv. "Samma dag gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Då samlades det så mycket folk hos honom att han steg i en båt och satt i den, medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem i många liknelser. Han sade:"

Till först berättar han om såningsmannen. Sedan berättar han liknelsen om ogräset, senapskornet och surdegen. För sina lärjungar förklarade Jesus också liknelsernas innebörd. Till sist berättar han ännu två liknelser för lärjungarna innan han lämnar platsen. De två sista är så tydliga att även den mest klentrogne bör kunna förstå dem. Låt oss höra vad Jesus säger. Ta vara på orden som kommer från honom som skapat himmel och jord.

"Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor. Och när han har funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt vad han äger och köper den."

"Himmelriket är vidare likt en not som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När den blir full, drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort.  Så skall det vara vid tidsålderns slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Har ni förstått allt detta?" De svarade honom: "Ja". Då sade han till dem: "Därför är varje skriftlärd, som har blivit en himmelrikets lärjunge, lik en man som ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt."

Tänk, samme Jesus säger till dig: Följ mig! Vad gör du? Följer du honom kommer skatten att bli din. Jag delar den gärna med dig. Tänk vilken fest det blir när vi tillsammans betraktar skatten på himmelens strand. Tänk när Jesus visar det rike som han berett åt oss. 

En dag i himmelen får vi se Jesus. Nej en evighet får vi se Jesus och sedan var det ju också skatten. Undrar även du hur den ser ut? Vet du förresten hur nåden ser ut? Följ Jesus så visar han dig.

Kapitel 11 Var Glad!

" Här uppå himlavägen ljuder min svaga sång."  I grådasket på fredag körde jag minstingen till ett födelsedagskalas. I bilen lade jag märke till den påse han hade tagit med, för att få paket, handskar och mössa med sig. Det var en färggrann påse, där det stod skrivet "elämän eväät". Han hade begett sig iväg med livets bröd som reskost. Ur förrådet hade han tagit med sig en plastpåse, som blev reskost för hans far, en påse med Guds ord. 

En trött pappa blev uppmuntrad och upplivad av budskapet. I en adventpsalm sjunger vi i refrängen " Var glad, var glad och hylla din konung och Gud." Den glädje som Guds ord ger är annorlunda. Guds ord är reskost i vår vardag. Den himmelska glädjen är av annan karaktär än jordisk glädje. Den är inte påtvingad och krävande och ofta är den blandad med tårar, glädjens och tacksamhetens tårar.