Staden byggd på sju kullar

"Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och när jag såg henne blev jag djupt förundrad. 

Och ängeln sade till mig: "Varför är du så förundrad? Jag ska säga dig hemligheten med kvinnan och vilddjuret som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen. 

Vilddjuret som du såg, det var och är inte mer, men det ska komma upp ur avgrunden och gå mot fördärvet. De av jordens invånare som inte har sina namn skrivna i livets bok sedan världens skapelse ska förundras när de ser vilddjuret, eftersom det var och inte är men ska komma. 

Här krävs ett sinne med vishet: de sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på. 

De är också sju kungar. Fem har fallit, en är, och en har inte kommit än. Och när han kommer ska han bara bli kvar en kort tid. 

Vilddjuret som var och inte är, han är själv den åttonde men hör till de sju, och han går mot fördärvet."

(Upp 17:6–11, SFB)

I bussen på väg till tågstationen började en kvinna bakom oss berätta om Åbos historia. "Åbo är de sju kullarnas stad" säger hon. Ursprungligen är staden byggd på sju olika kullar. Men då nytt land med tiden steg upp ur havet som en följd av landhöjningen började man sedan också bygga på sankmarkerna mellan kullarna.

Idag har man stora problem då många byggnader sjunker på grund av att grunden ger vika. Man måste med jämna mellanrum förstärka grunden så att byggnadsverken inte rasar.

Kvinnans berättelse är en utmärkt liknelse som beskriver i vilken riktning Åbobiskopen och ärkebiskopen idag för Finlands evangelisk- lutherska kyrka.

Den är ohållbar och det behövs en total kursändring tillbaka till Kristus och hans ord.

De två åbobiskoparna har en stark ställning i dagens kyrka. Båda två har offentligt gjort upp med sin mera eller mindre delvis bibelkonservativa bakgrund.

Man har böjt knä för regnbågsideologin och också för österländskt tänkande genom yoga.

Ständigt hamnar man att ändra kurs då man valt att följa tidsandan också där den står i stark konflikt med Guds bud och hans ord.

Redan på apostlarnas tid kom antikristliga inslag in i kyrkan, men aldrig genom apostlarnas undervisning. 

Idag är det just de som borde vara herdar som böjer knä för antikrist och därigenom förkastar Kristus Jesus.

Johannes beskriver skökokyrkan med följande ord: "I Anden förde han mig bort till en öken. Och jag såg en kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fullt av hädiska namn och med sju huvuden och tio horn. 

Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt. 

På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: "Det stora Babylon, mor till jordens skökor och skändligheter."

(Upp 17:3–5, SFB)