Gudstjänst i öknen

"Därefter sade Herren till Mose: ”Faraos hjärta är hårt, han vägrar att släppa folket. Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet.

Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och ta i din hand staven som förvandlades till en orm. 

Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. 

Men se, hittills har du inte velat lyssna. Därför säger Herren så: Genom detta ska du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen ska jag slå Nilens vatten så att det förvandlas till blod. Fiskarna i floden ska dö, och Nilen ska stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.”

(2 Mos 7:14–18, SFB)

Gud hade berett en plats där Hans folk skulle och kunde hålla gudstjänst. Alltså fira en Herrens Gudstjänst. 

Och den platsen var i öknen.

Texten är mycket intressant då vi vet att historien ofta upprepar sig. Gud är Gud och han förändras inte. Trots motstånd från Guds folks fiender leder Gud sitt folk på det sätt som han ser vara bäst. 

Djävulen är också ännu den samme. Han förändras inte heller. Han kan egentligen inte skapa något nytt. Han utgår alltid från det att han ifrågasätter Guds ord. Och han går omkring som ett rytande lejon.

Farao, kungen i Egypten finns också ofta med. Redan Abraham kämpade med Farao. Och ännu på konung Salomos tid var Farao med. Han gav sina döttrar till hustrur åt Salomo.

Vad är då Farao en bild av? Igår kväll hörde vi att han är en bild av ett förhärdat hjärta.

I Sverige har bibeltrogna gett ut en tidsskrift som kritiseras kraftigt av avfallna kyrkliga ledare. Den anses vara krigisk.

I inledningen i förordet märker vi ändå tydligt vad det handlar om. Gud förbereder sitt folk. Han ger de sina en tid för förberelser. 

Vi kan använda den här tiden rätt eller fel. 

Jag citerar texten i Kyrka och Folk.

"Förord

Denna skrift har vuxit fram ur den process som under 2026 pågår i Svenska kyrkan kring äktenskapssynen, Läronämndens yttrande och kyrkomötets fortsatta beredning. 

Det omedelbara avgörandet har skjutits fram. Därmed har vi fått en beredelsetid. En sådan tid är inte detsamma som att faran är undanröjd. Den är ett ansvar – och framför allt en tid att besinna vad kampen gäller.

Kyrkan har fått sådana frister förut. År 1957 avvisade kyrkomötet förslaget i ämbetsfrågan, men redan året därpå återkom frågan och beslutet blev ett annat. 

År 1993 blev det på nytt tydligt att det utrymme som tidigare hade utlovats kunde beskäras och att en till synes avlägsen förändring snart kunde få konkreta följder för präster, församlingar och kyrkliga miljöer. 

Historien lär oss att ett uppskov inte får förväxlas med en seger. Beredelsetid ges för att användas.

”Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna” (Ef 6:12). 

Kyrkans kamp riktas därför inte mot människor. Den förs inte för att besegra motståndare, försvara positioner för deras egen skull eller bevara en organisation som ett självändamål. 

Målet är att människor ska få upp ögonen för Jesus, komma till honom och räddas av honom. Det målet förändras inte om kyrkliga ordningar brister eller institutioner går förlorade.

Tvärtom måste också ett sammanbrott mötas med frågan: Hur kan människor genom detta få syn på Kristus?

Utgångspunkten för de följande kapitlen (I–V) är de ord som uttrycker viljan att hålla stånd: ”Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.” 

Men orden får inte stanna vid ett slagord. Att inte ge upp betyder ytterst att inte överge det uppdrag för vilket kyrkan finns: att förkunna Kristus, kalla människor till honom och föra evangeliet vidare också när de invanda sambanden bryts. 

Denna skrift handlar därför om trohet och beredskap, men hela tiden med missionens mål för ögonen. (Citatet slut)

Skrivet på Mikaelidagen 2026.