Hemmet

"Det finns ett hem dit stormens brus ej någonsin skall nå. Uti Guds kärleks himlaljus ej mörker skall bestå. O ljuva hem, där jordens strid en gång förbyts i himmelsk frid!

När solen dalar dit jag flyr på bönens vinge glad, när nästa morgonrodnad gryr min blick höjs till Guds stad, och under dagens kamp och strid min själ där finner ljuvlig frid.

Där finns ej sorg, där finns ej nöd, var tår avtorkas där, och syndens lön, den bittra död, av liv uppslukad är där jordens trötta vandringsman för evigt ro och vila fann."

(Sions sånger 285)

I helgen hade jag möjlighet att byta några ord med en äldre vän. En vän som bäddat ner sin livskamrat i jordens mull.

Han nämnde om hemmet som hon sökte den sista tiden. Den här julen är hon hemma. I den himmelske Faderns eviga boning.

Ett evigt hem kan endast Gud ge. Men det hemmet finns. Johannes vittnar om hur Jesus vittnar om att där finns många rum.

"Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. 

Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er?

Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är. 

Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni."

Vi får tro på Gud. Vi tror på Jesus. Vi tror hans ord att det finns ett hem. 

I sången sjunger vi: 

"Om hemmet en sång jag vill sjunga, min eviga boning är där. Bland alla Guds helgon och under jag vilar från jordens besvär."