Den sista julen

Under hösten har jag flera gånger mött uttrycket "Den sista julen"

Orden har haft en klang av vemod. Jag har tänkt på dem som inte fick fira ännu en jul tillsammans med Guds folk.

Orden har skrämt mig, men ändå har jag insett att de är sanna. På Betlehems ängar började den första julen. Den firades kring Konungens krubba.

Med jordiska ögon sett var det en annorlunda jul, en fattig jul. Men det var jul. Himlen öppnades. Den kom hit ner till jorden.

Den sista julen. Hurudan är den?

Den är en annorlunda jul. Himmelen öppnas. Vi står inför konungen. Vi knäböjer i tacksamhet. Vi är hemma.

Festen har börjat. Konungen har kommit. Han har åter en gång trätt fram. I en härlig skrud. Ståtlig i sin ära, härlighet och glans.

Han har hämtat sin fattiga brud. Den brud som såg sin stora skuld, men fylldes av himmelsk kärlek till sin brudgum. Han som är Konung, Herre och Gud.

Den sista julen är Lammets fest i himmelen. Många har nått fram dit. Ordet har lett dem. De har sett stjärnan. Den vandrade före dem.

Den stannade vid stallet. Det stall som byttes mot Himmelens tronsal. Mot änglar i tusental, mot en högtidsskara, i den levande Gudens stad, i det himmelska Jerusalem.

Hos änglar i mångtusental, i en festgemenskap, i en församling av de som har sina namn skrivna i himlen.

Hos Gud som är allas domare.

"andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen."

Vi tackar Gud för den första julen. Vi behöver inte frukta för den sista julen. Många har redan firat den. De firar den nu. Bortom vad vi med våra ögon kan se.

Men i glädje, i högtidskläder, i värme, i renhet. Hos Gud.

De mötte Honom. De förvandlades vid mötet med det nya förbundets medlare, med Jesus, och i det renande blodet.

Det blod som talade så starkt och förde dem ända hem till Gud. In i själva himmelen, där de med tacksamhet, i glädje nu knäböjer inför hans tron.

I väntan på oss, i väntan på den kämpande församlingen, på att hela den genom Jesu blod friköpta skaran har hämtats från jorden, hem till Gud.