Under någon vecka har jag reflekterat över Gud som går vid min sida. I en människas liv finns det både fina och mindre goda minnen.
Det finns minnen som smärtar. Tänk om vi skulle vara tvungen att se bakåt utan Jesus. Tänk om vi inte skulle se Jesus då vi ser framåt.
Tänk om vi inte skulle se Jesus nu.
I en sång sjunger vi om den blodröda fanan, att få leva som förlåten av Gud, att få leva i syndernas förlåtelse.
"Vägen dit upp till det himmelska Kanaan går genom öknar och fiendeland, men om jag följer den blodröda fanan skall jag en gång nå den gyllene strand."
Gamle Gustav uttrycker det så här: ". I Herrens namn och blodets kraft vi kämpar mot all ondskans makt. Förlåtelsen, vår vandringsstav, vi skall ha med oss till vår grav."
Där Jesus är finns förlåtelse. Där Jesus går fram finns syndernas förlåtelse. Genom tron blir vi delaktiga av Guds förlåtelse.
Synden fördömer inte när vi låter Jesus ta den. Syndens börda trycker inte när Jesus bär den.
Ryggsäcken är inte tung när Jesus bär den. Men synden blir aldrig vacker när vi vandrar med Jesus.
På så vis är vägen smal att vi förstår att utan tro på Jesus är vi förlorade. Men hos Jesus är vi bevarade. Han gör oss himladugliga..
Det är tryggt att se bakåt då vi ser Jesus, Himmelens Gud. Om Gud så vill blir det en lång dag. Om blicken vilar på Jesus blir det en välsignad dag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar