Ljuder min svaga sång (3)

"Herre, så svag och syndig måste jag vandra här, längtande efter målet, vet att du stöder, bär. Här blir jag inte bättre, i detta syndens land, ändå jag får förtröstad fortsätta vid din hand.

Sådan jag är du bär mig, du stannar hos mig kvar. Din nåd och kärlek räcker, du vården om mig tar. Min egen kraft är ringa, jag tröttnar mången gång. Här uppå himlavägen ljuder min svaga sång." (Sions sånger 160)

Jag är på väg mot nordost, men har sovit i Uleåborg. Regn och snö drar in västerifrån och ovädret rör sig under dagen österut. Om Gud så vill hinner vi före ovädret.

Men jag är också på väg hemåt mot himlen, som en liten del av Kristi kropp. Medan de övriga här i rummet sover får jag tänka på färden och tanken får ila mot målet.

Du får vila ditt huvud sade mor. Välsignad resa önskade en broder. Igår var huvudet trött. Det klagade över vad som skulle hinnas med före resan. Under resan igår blev ögat trött, för det tycker inte om dålig belysning och bländas av mötande trafik. Och även glasögonen fungerade dåligt. Huvudet värkte. Men resan var välsignad och vi kom fram till målet för dagen.

Jag skulle vilja fortsätta färden, men reseällskapet sover ännu.

I mina tankar kommer gamle predikanten Börje Mård. Han predikade ofta utgående från första Moseboken och Jakobs vandring mot Kaanan. Med sin stillsamma röst vittnade han om hur fåren inte får drivas för snabbt. 

Hur var det då under Jakobs vandring? Under natten fick han se Gud ansikte mot ansikte, men hans liv skonades. När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Men han haltade på höften. 

Haltande möter han sin broder Esau, men Jakob klarar inte av Esaus fart. Mose skriver:

"Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.” Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. 

Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.” 

Texten var kär för Börje. Han ville inte driva hjorden för hårt. Jag hör hans stillsamma röst "sakta för han moderfåren fram.."